Mitt humör....

Jag har nu insett efter en vecka på jobbet, à 40 timmar borta från mina små älskade pojkar per vecka. Att jag verkligen inte varit någon särskilt bra mamma de senaste månaderna... Mitt humör har verkligen varit gräsligt.. Jag har varit fruktansvärt sur och lätt irriterad. Jag kunde inte för 2 veckor sedan ta en endaste konflikt utan att höja min röst. Så fort barnen började tjafsa lite så kickade mitt dåliga humör på direkt... Jag var som en tickande hemsk bomd, som i vilken sekund som helst bara kunde bryta ihop och bli rasande...
Nu när jag jobbar heltid, har häcken full och träffar mina älskade barn så där 2-3 timmar per dag på veckorna. Är mitt humör och tålamod helt förändrat och jag är så mycket gladare och tålamodet har fördubblats! (Trots att deras är en gnutta sämre och det är en väldans massa gnäll, självklart pga av förändingar för som och trötthet...;-)) Jag är en mycket bättre mamma nu och känner en sån enorm glädje till dem som jag tyvär inte har gjor de senaste halvåret/året... Tyvärr alltså...
Det är fruktansvärt tufft att erkänna något sånt här. Men har man som jag varit hemm i över 4 års tid, så tar det faktiskt på humöret...

Många väljer att trappa ner sin tid och jobba så lite som möjligt när barnen är små... Jag förstår dem, de skulle jag oxå ha gjort (om jag inte jobbat ständig helg) Men jag skulle oxå kunna tänka mej att hellre trappa ner på tiden när barnen blir äldre. Ja för då är det ju faktiskt sååå mycket mer läxor (som jag är grymt nervös över om jag kommer att kunna hjälpa dem med? Kommer jag att kunna klura ut deras matteläxa när de går i åk 9? Tveksamt...) träningar och andra aktiviteter... Det är väl då man borde gå ner i tid och finnas till hands?;-)
Och till er som inte ser vad min bild föreställer? Det är faktiskt ett hjärta! Och färgen och den omgjorda bilden gör att mina händer ser ut att sitta på en 100 åring och de ser grymt skitiga och äckliga ut... Lovar att så inte är fallet;-)