tisdag 4 september 2012

Att ramla ner i ett stort svart hål....

Vaknade upp imorse och sa god morgon till tant röd som fixat mina lakan röda istället för vita och gav mej en smärta i magen som var h.e.m.s.k... Drog upp rullgardinen och de gråa trista och regniga vädret mötte mej... Första tanken som slog mej var: Ännu en jäkla dag som arbetslös... Varför vill ingen ha mej... Redan där började jag känna att det här inte kommer bli någon bra dag... Jag sögs snabbt ner i ett stort svart hål och när jag lämnat barnen på förskolan och skolan satt jag mej i soffan och deppade ihop... Vad är det för fel på mej? Varför vill ingen ha mej på ett jobb? Jag tappar allt vad självkänsla heter och jag kände hur jag sögs ner i det stora svart  hålet ännu mer. Jag grät en skvätt och tyckte otroligt synd om mej själv...
Jag vill inte vara hemma mer, detta liv håller på att ta knäcken på mej just nu... Jag känner hur jag sakta håller på att strypas. Jag vill inte längre bara vara mamma, jag vill vara Karolin, vara vuxen och känna mej behövd. Vill känna att jag gör något vettigt med livet och inte bara sitter här hemma...
Jag är oerhört tacksam att jag har mina barn som jag måste upp med varje morgon och lämna. Jag måste fixa mat och jag måste hålla ordningen här hemma. Hade jag levt helt själv och suttit i en lägenhet så hade nog risken varit stor att jag deppat ihop helt...
Som sagt ett mörkt hål var det imorse.... Jag vet att jag mår såååå mycket bättre av att ge mej ut och träna när jag mår så här dåligt. Det är svår att hitta motivationen när allt känns så mörkt. Men efter 2 timmars inre pepp drog jag ner på gymmet och satte mej och började cykla och cykla!!!
Jag pressade mej själv så det brände i musklerna och bakom ögonen brände även tårarna... Att svettas och kämpa ut de stora svarta hålet ur sin kropp är fan inte lätt de vill jag lova. Men efter 1,7 mil på cykeln (25,05 minuter) och 2,5 km löpning (14,39 min) så kändes det sååå mycket bättre i mitt bröst! (Även magen fick sig en rejäl puff!)
På någotvis hade jag lyckats att skrämma iväg de där dumma hjärnspökena som vill få mej att tro att jag är värdelös och de stora svarta hålet känns inte längre fullt så stort just nu!
Träning är banne mej min drog och jag är sååå glad åt mej sjäv att jag lyckades peppa mej själv att dra mej ner till gymmet istället för att dra en gammal filt över mej och lägga mej i soffan framför TVn!!

10 kommentarer:

  1. Fy din stackare, jag lider med dig ;( har suttit i den situationen själv för ett par år sedan och det har varit ett helvete!
    Men jag tror och vet att det kommer att lösa sig för dig, synd bara att ingen arbetsgivare har fått upp ögonen för dig å fattar vilket kap du är :) men det kommer jag loooovar ;)
    Fantastiskt duktigt av dig med att du kämpar på så som du gör ;) och är så impad av dig med att du går å gymmar, skulle behöva lite av din energi!
    Jag håller alla tummar å tår jag har för att det ska lösa sig för dig ;)
    Massor med kramar /Katarina L

    SvaraRadera
  2. Visst är det härligt hur träningen kan göra underverk?!
    Förstår hur du känner dig. Även om du är helt underbar är det otroligt tufft på arbetsmarknaden... :-(
    Hade jag haft eget företag hade jag anställt dig direkt!

    Massor med kramar, M

    SvaraRadera
  3. Men fina du!
    Det är inget fel på DIG! Det FINNS inte jobb åt alla helt enkelt!
    Så snart min mammaledighet är över så joinar jag dig i arbetslösheten... Kanske kan vi träffas rent av??:)

    SvaraRadera
  4. ...å här kommer en kram och hejarop! Bra jobbat med det svarta hålet och jag känner igen mig även om jag har jobb att gå till.

    SvaraRadera
  5. Men gumman då.... Du borde kanske be någon hjälpa dig att skriva om ditt CV eller nåt? Jag vet en som kan hjälpa dig, hojta bara till om du misstänker att du behöver ändra något. Kram

    SvaraRadera
  6. så himla bra att du for och tränade!
    och jag tror fortfarande att du snart får jobb, du är tuff och framåt och glad - alla måste väl vilja ha en sån som dig på sin arb.plats!

    SvaraRadera
  7. En annan sida av myntet...jag har under en längre tid känt mig utfryst av chefen, så för att få ett drägligt familjeliv utan rubbad sömn med kramper har jag sagt upp mig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh fy fasen.. Massa kramar till dej och hejja rop! Du är tuff!
      Kramar K ❤

      Radera
  8. Vet precis hur du känner det,
    var arbetslös i 2,5 år nyss,
    utan A-kassa eller annan ersättning (eftersom våra barn kommit så tätt har det gått mer än 5 år sedan jag jobbade innan)
    Det är hemskt - men du är stark,
    du är duktig,
    du har din träning,
    Det kommer att lösa sig, det kommer säkert att vara jättejobbigt i omgångar innan det löser sig - men det kommer att lösa sig !
    *kram*

    SvaraRadera

Tusen tack för din kommentar!