Jag har så länge jag kan minnas haft ett sjuhelvetes humör. Så där hemskt så jag liksom inte vetat vad jag vräkt ur mej och det nästintill svartnat för ögonen av ilska...
Min tunga har alltid varit vass, huggt som en kobra om det inte passat lilla mej. De där samvetet efteråt var heller inte så farligt. Jag ryckte mest på axlarna och tja så kan det gå liksom...
Jag stormade ofta upp, blev röd av ilska och fräste på vem som helst. Jag brydde mej liksom inte så värst mycket om det så var en arbetskompis, vän, släkt eller granne. Tyckte jag så, ja då tyckte jag så och alla andra var typ dumma i huvudet...
Ju äldre jag har blivit, så har jag förstås också blivit kokare! Jag tänker oftast efter innan jag gastar ur mej saker och ting. Jag vill helst inte trampa någon på tårna, utan tassar lätt och försiktigt Ja oftast, kanske inte när det gäller till Jonas. För då gallskriker jag som jag vill och känner för;-)
Den där sylvassa stenhårda tungan än nu nästan ett minne blått, ja ok den kan visa sig ibland. Men inte alls så ofta som den skulle behövas... Den har blivit len som bomull och istället för att hugga som en kobra, blir jag istället alldeles till mej och små droppar i ögonen letar sig fram i ögonvrårna och jag börjar tjuta...
Vad har hänt?
Dom senaste veckorna hade jag verkligen behövt den där sylvassa tunga, kunnat bita ifrån så in i helvete i många situationer.. Nej istället blir jag som en liten flicka i förstora kläder, ynklig, tänkande och ledsen...
Jag skulle verkligen behöva vässa tungan, kavla upp ärmarna och säga både ett och annat till flera människor här på vår runda jord. Säga precis som jag tycker...
Nä istället ligger jag på kvällarna och tänker, tänker och tänker lite till hur i fåglarna jag ska formulera allt. Sedan rinner allt ut i sanden...
Allt är relativt... Allt är på gott och ont.. Att ha den där sylvassa tungan och att inte ha den, allt är på gott och ont...
Att kunna styra över sin aggressivitet och kunna diskutera och tycka, utan att bli arg som ett brinnande bi. Det är också ganska så skönt ibland... Men ibland önskar jag att det där arga biet flög in i min kropp lite oftare i vissa stunder här i livet... Men så klart bara ibland, det hade varit skönt!
HoooHoooo, vart i hundan tog den där vassa tuffa Karolin vägen? Jag får nog försöka locka fram henne och sedan ska jag banne mej säga både ett och annat ord till flera av dessa människor på vår runda jord och jag ska INTE gråta och jag ska inte få dåligt samvete, så det så!
Ok, bilden... Tja den bjuder jag på... Det var den bästa jag fick till ikväll... Känner mej lika snygg som jag ser ut och den vassa tungan är verkligen ett minne blått . Hej tönt!;-) *ha*ha*
Ja du, inte är du tönt för du har blivit tystare.
SvaraRaderaJag är likadan, vill ryta från mer, säga i från mer till folk som behandlar mig mindre bra. Men när det händer står jag bara tyst & tittar på personen. Hände senast för två veckor sen. På kvällen när jag kom hem så ville jag bara skrika & gråta av ilska.
Nästa gång samma person skriker åt mig, så har jag lovat mig själv & säga till personen.
Vet inte varför man blir tystare, eller jag har alltid varit en person som inte sagt i från.
Hoppas du hittar Karolin som är tuffare snart, som behöver säga i från när det behövs.
Kram
Mmm, att bli äldre och "klokare" är både på gott och ont ;)
SvaraRadera