Ingen sjukdom, inget sådant. Utan en uppenbarelse om att hon skulle dö om en vecka. (Ja det var ju bara på film, så en sån där uppenbarelse är ju kanske inget som man ska bry sig om i vanliga fall... Men ändå)
Förstås fick hon panik och började tänka på vad hon skulle göra sin sista vecka i livet?
Den tanken fick jag oxå. Tänk om man fick reda på att man hade EN(!!) vecka kvar i livet, en liten vecka. Vad skulle man göra med sin sista vecka i livet om man var helt frisk?
Ja den tanken vill man ju förstås absolut inte tänka på egentligen. Men jag kunde ändå inte låta bli att liksom tänka den tanken ändå, hur skrämmande den än må vara....
Ja för döden, det är något som skrämmer skräck i mej... Har alltid varit rädd för den så länge jag kan minnas och jag försöker att inte tänka på den för då blir jag knäpp och gråter mej hysteriskt röd i ögonen...
Men iallafall...
Jag "lekte" lite med den där tanken ändå, om man nu skulle få den där "domen" att bara ha en vecka kvar av sitt liv här på jorden. Vad skulle jag göra?
Det är så lätt att slänga ur sig så som, jag skulle resa, uppleva saker och njuta! Så klart jag skulle. Men hade man bara en fjuttig vecka så hinner man inte komma så långt och absolut inte hinna njuta så mycket som man skulle vilja... Och varje sekund, minut, timme och dag är ju sååå värdefull. (Som så klar den alltid är nu med!)
Jag skulle ta med min famil, släkt, alla mina nära och kära vänner som ständigt finns runt mej. Jag skulle ta med dem till havet där vi skulle campa, ALLA. Vi skulle bo ihop, äta, dricka, ta kort, titta på gamla kort, minnas, skratta, prata och vara uppe dygnet runt.
Jag skull skriva milslånga brev till mina älskade barn som dom skulle få öppna ett för varje år, vid högtider och den dagen dom gifter sig!
Jag skulle sprida så mycket kärlek och värme!
En vecka av ens liv säger bara POFF nu. Livet bara rullar på och ibland känns det som om man knappt hinner andas mellan dagarna och veckorna och ibland undrar jag vad man håller på med alla ständigt måsten jämt...
Tänk om DU fick reda på att DU bara hade en vecka kvar att leva? Vad skulle DU göra av din sista vecka i livet då? Berätta för mej!
Oj gud.. Jag skulle umgås 24/7 med familjen, skriva brev till barnen som de ska få öppna vid födelsedag, bröllop med mera.. Usch jag vet inte vad jag skulle göra mer.. Förmodligen gråta som en gris.. Är livrädd för att dö & att lämna nära & kära efter mig... Usch..
SvaraRaderaJag skulle vilja ha mina nära & kära vid min sida 24/7. Vi skulle prata, titta på fotografier, jag skulle skriva brev till varje person, om hur mycket den betyder för mig.
SvaraRaderaJag hoppas att det inte kommer att hända i verkligheten (eller det vill väll ingen).
Kram
Ja ... tänk,,,,,, och tänkvärt... men så ser livet ut för många. Jag träffar dessa människor varje arbetspass och de berör mig ALLA på så många sätt. Men mitt i allt sorg och förtvivlan finns ofta en gnutta humor, styrka och ENORM tacksamhet..... det är något helt otroligt. Dessa människor värdesätter varje sekund av smärtfrihet, vakenhet, klarhet och närhet. Mitt arbete ger mig helt andra perspektiv. Jag lämnar sjukhusets väggar, byter om och åker hem till mina inte så stora bekymmer...... och jag njuter av att allt är bra just nu...
SvaraRaderaMycket tänkvärt. Tror du är på rätt spår där. Bättre att umgås så mycket som möjligt än att resa eller hitta på andra saker man drömt om.
SvaraRaderaSvårt det där.. Min pappa fick ju beskedet att det inte var långt kvar.. Han fick sig inte för att göra någonting mer än att bli deprimerad.. han hade iofs rejäla smärtor också så det gick kanske inte att resa och umgås en massa för honom. Jag vet att han tyckte det var skitjobbigt när vi barn ville passa på att umgås mer än vanligt. Det blev en viss känsla av att vi måste ses för man vet inte vilken gång som är den sista...När ska man ta det där "farvälet"?? Jag minns i alla fall den sista gången väldigt väl, både med stor sorg och även viss glädje.
SvaraRaderaKramar