Vi gick ut efter frukost idag och bara va och var ute i fleeera timmar! Så skönt!
Har hängt i flera lekparker här i byn, varit i skogen, spelat landhockey, en liten promenad och inte gjort några måsten! Fasen va underbart!
För det är precis det jag behöver nu! Känner mej helt nere och deppig... Fråga mej inte varför, för jag har defintivt INGENTING att vara deppig för... Men en stor sten bor nu i mitt bröst och jag är konstant gråtmild, men får liksom inte fram vad felet är...
Ja ja, så kan det vara, men jag hoppas verkligen inte det fortsätter.. Kanske en liten sväng av höstdepression Någon form av det i lightversion?
Jag försöker iallafall gå runt med ett leende på läpparna. Det hjälper ju inte om jag ser sur och gråtig ut. Då blir det bara värre...
Och som sagt. Jag har sugit åt mej av det underbara vädret och dess underbara solstrålar och bara njutit av att vara med mina ganstergrabbar hela dagen!!
Alfred är mer vild än tam och bara måste klättra i varje träd som finns, stort som litet. Han är helt galen den ungen och inte rädd för något...;-)
Lätt som en liten vässla och gör sig inte hörd, utan bara VIPS så sitter han högst upp i trädet och vajjar..;-)
Fantastiska färger hösten ger! Nästa vecka kanske det inte finns ett blad kvar på träden och dom vackra löven som ligger och ger en massa härliga färgklickar lite var stans, kanske är en brun äcklig sörja. Så jo, det gäller att passa på att njuta nu. Njuta av sol, färger och härlig energi!! *pepp*pepp*
Efter detta hoppet, hoppade han igen och igen! Mersmak kallas det!;-)
Jag skulle inte vara ett dugg förvånad om han kommer att synas på TV om si så där 15 år när han gör det galna hoppet efter det andra runt om i världen... *biter på naglarna av nervositet*
Hej Söta Du! Jag känner igen det där med deppiga perioder... Ofta haft det under åren. Var sen med om en tråkig förlust av en dotter och efter det så satte depressionen sitt grepp i mig på riktigt. Varit så låg att jag tom bad min mor köra in mig till psyket. Men jag fick hjälp på olika sätt, går nu på piller för att slippa vara med om dessa låga, låga platser jag hamnade på och jag kan ändå känna livets upp och ner-gångar. Men ner i helvetet vill jag inte mer.
SvaraRaderaDock är det jobbigt när man inte vet vad man är deppig för. Man vill bara gråta och kan börja gråta för ingenting... Tror det är hjärnan som uppfattat nåt som man själv inte kan sätta fingret på - ex att barnen blir stora och man känner av att man inte längre "behövs" på samma sätt (ett av mina dilemman....) att man börjar bli äldre och ens liv förändras och man får annat livssätt. Att man kanske "byter" vänner. De man trodde man skulle "leva och umgås med" hela livet på nåt sätt fasas ut och man istället träffar andra. Även om de andra är trevliga så är ju de gamla en förlust....
Det är mycket man kan känna deppighet över men som man kanske inte kan sätta fingret på.
Känner igen det precis!
Skickar en stoooor höstkram till dig och jag hoppas verkligen att du inte behöver stanna i denna lilla deppgrop för länge....
Hoppas också att våra vägar ska korsas nån gång - vore verkligen underbart kul!!!!!
Och jag måste säga - jag är en hönsmamma och skulle sagt till min unge att gå ner och akta sig för att slå sig.... Så jag är vrålimpad av dig!!!!!! Och den smått galna ungen ;)
Kram U
Åhh vilken fin bild av er i trädet !!
SvaraRaderahaha.. jag kan meddela att rosa bakverk var allt annat än lätt att få till...
5 timmar har spenderats i köket hittills och jag är långt ifrån klar, men nu har jag lagt ner "bakglädjen" för idag ;)
KRAM