Vi var lite lata och sena (som vanligt...;-)) så vi tog bilen bort till dagis. Alfred som ha en vilja av stål bestämde sig att han skulle ha sin cykelhjälm på sig i bilen. Så hela vägen dit och in på dagis hade han på sig den... Vad mer kan man göra än att skratta åt den pojken;-)!!
Douglas har åter satt griller i våra huvud... Hans humör skiftar både upp och ner. Ungefär som upp som en sol ner som en pannkaka... Igår var han ute på gården och plötsligt så sprang han in och var arg som ett bi. Jag ifråga satte honom varför han blev arg? Då vräkte han ur sig att vi var sååå dumma mot honom och att han INTE hade EN ENDA KOMPIS PÅ DAGIS som vill leka med honom... Mitt hjärta stannade och jag frös till is. Sprang efter honom och hittade han liggandes i sängen och gråta... Vi började pratat igenom allt och jag frågade om och om igen om hans kompisar. Varje gång jag hämtar honom på dagis så leker han alltid och har massor av kompisar runt sig och även så här hemma. Till slut sa han: Jag bara skojade med er... Klart att inte en 5-åring skojar om sånt och blir sååå ledsen? Detta är en förälders värsta mardröm, att ens barn inte ska ha kompisar... Jag ska prata med hans fröknar(pedagoger) i eftermiddag när jag hämtar honom. Men jag vet att skulle fallet vara så, så skulle de säga det till oss på en gång för så bra relation har vi med personalen där!! Men just nu är de det en massa frågor som cirkulerar runt i mitt huvud. Tänk om Douglas känner sig så utanför? Är det därför han är så extremt trotsig? Eller varför gör han så här och säger så? Vad kan vi/han göra för att de ska bli bättre?
Okej att han är arg på oss, de förstår jag. Man får vara arg på sin mamma och pappa ibland. Men när han börjar dra in kompisar och sägar så då blir jag VÄLDIGT orolig...
Samma dagisdagar som här:)
SvaraRaderaHa en bra dag!
Ja det är nog varje förälders mardröm, att ens barn ska vara utanför, inte ha några vänner eller bli retad. :-(
SvaraRaderaKanske har det hänt något särskilt som gör att han känner som han gör. Någon kanske har vräkt ur sig något till honom utan att tänka sig för.
Jag tycker att du ska prata med hans fröknar och se om de har en förklaring till varför han blev så ledsen. Kanske är det något som hänt bakom deras rygg. Det verkar ju mer vara någon enskild händelse än att han inte har några kompisar alls eftersom du själv sett att han leker med kompisar både när du hämtar honom och hemma.
Hoppas det löser dig! Kramar!!
Håller med dig om att det skulle vara bedrövligt om ens barn är utanför. Hjärtat gråter bara vid tanken. Tur att han skojade.
SvaraRaderaKram
Lägg inte för mycket vikt vid det, även om det är svårt!
SvaraRaderaFem år är en ganska intensiv period, det märkte vi med vår tjej. Det var precis som du beskriver, upp som en sol, ner som en pannkaka. Hon började också gråta för ingenting, värsta raseriutbrotten mm mm. Man kunde knappt prata med henne ibland utan att hon bröt ihop. Ingen tyckte om henne, alla skällde på henne osv osv.
Jag tror det är en ganska stor, intensiv fas i deras liv. Dessvärre höll den i sig ganska länge hos oss :( Men jag tänkte som du ibland, tänk om hon inte mår bra på riktigt?
Men si vips en dag kom vi på att hon inte varit ledsen, arg och förtvivlad på ett tag. Då hade det försvunnit lika fort som det kom!
När de är fem är de inte små barn längre, och de är inte heller stora. Det är inte lätt, för nån inblandad.
Kram ♥
PS! Tycker det är upp till var och en hur mycket man vill hänga ut sitt barn! Jag är som du, min blogg är som en dagbok, ingen ska få döma mig vad som är rätt eller fel om mina barn där!
Får väll skämmas lite över att jag inte riktigt vet hur gamal Douglas är...fem, sex?
SvaraRaderaNär River va hmm...va nog i slutet av fem början av sex-årsåldern så va han som en tonårstjej! Han tålde ingenting, allt va orättvist och han grät för minsta lilla sak. Han smällde i dörrar och som sagt bröt ihop för ingenting, råkade man säga något som han tyckte va fel så kunde han börja gråta och det är verkligen inte likt honom!
Men dom säger att sexårsåldern är lilla tonåren.
Kram