Jag är inte riktigt beredd att låta mina barn bli så stora så snabbt, men det kan jag ju så klart inte göra något åt;-)
Det högg till extra i hjärtat när jag häromdagen satt och rensade ur barnens garderober och inser att storlek 98/104 nu nästan är för litet för Fabian...
Jag har inga små barn mer... Vart tog tiden vägen?
Douglas är bara ett huvud kortare än mej och 3 storlekar mindre på sina fötter...
Fabian och Alfred är lika stora, ja Alfred står på tå för att verka längre än sin lillebror...;-)
Alla år har ju så klart sin tjusning och det är väl nu som jag/vi ska låta mej/oss själv/själva att börja "leva" igen! (Ta mej inte allt för allvarligt på orden med att vi ska börja "leva" igen.. För leva det gör vi ju så klart här och nu ALLTID!!;-)) Att kunna gå ut och gå den där promenaden utan att behöva ta med dem eller att fixa barnvakt. Om några år så kommer detta att ske...
Här vill jag skriva mer om suget efter en till och om man någon gång känner sig "klar", eller HUR man ska njuta mer av sina barn när dom är små. Men alla ord blir så invecklade ikväll så jag tror att det är bättre att jag för en gång skull håller min stora trut stängd. Det kanske är bäst så....;-)
Om 5-10 år så kommer väl hela hallen vara fylld med skor stor 45 och matkontot skyhögt...
Tiden flyger iväg, ibland alldeles föööör fort. Känns som om jag knappt hinner blinka mellan alla centimetrar som de växer, mina stora fina grabbar!!
Känner lite som du, att tiden går alldeles för fort och att barnen växer ifrån mig... fast det är ju inte riktigt så, vi kommer ju alltid att ha våra underbara ungar hos oss och vi kommer säkert att växa och "mogna" med dem in i våra "nya" föräldraroller :) Fast 45:or i hallen och brölande tonårsröster känns rätt avlägset när man lyssnar på gossen som fortfarande pratar med sin ljusa ljuva stämma :)
SvaraRaderaÄn en gång tack för en riktigt härlig blogg!
Ja så klart vi kommer och jag hoppas att grabbarna kommer och kryper upp i famnen på oss även när dom kommer ha att ha str 45 på sina fötter;-)
RaderaTuuuusen tack snälla! <3
Massa kramar K
Tror att nästan alla mammor känner likadant...
SvaraRaderaDe tror jag med...
RaderaKram K
När våra tjejer var runt 6-10 år så tjatade jag på min man om en liten sladdis, verkligen tjatade, det var nästan så att jag "glömde" ta mina p-piller... Men han vann den kampen, och det är jag ganska tacksam för i dag. Men om jag hade vunnit så hade vi såklart varit glada glada för sladdisen nu ;-)
SvaraRaderaMen självklart slås jag ibland av tanken att jag aldrig mer kommer att ha en liten bäbis, jag ääälskar verkligen bäbisar o småbarnstiden... men men det blir väl barnbarn nån gång :-D
Kramar
Ha ha du är väl för härlig... P-piller, vad är det?;-)
RaderaJa jag älskar oxå bäsisar och den där bäbistiden är något helt speciellt som man aldrig mer får tillbaka...
Kraaaam K