Linda♥

Jag kan inte sluta tänka på Linda, vad som drabbade henne och vad hon lämnade efter sig. Jag har svårt att somna på kvällarna och ligger och tänker på henne, på hennes familj och döden... De skrämmer mej hur fruktansvärt skört livet egentligen är. Livet är bara till låns och vi alla lever på en skör tråd... Jag vet att Linda har det mycket bättre där hon just nu är, hon slipper allt de onda hon haft. Men hur ska hennes pojkar klara sig? Skulle mina verkligen klara sig? MEN, jag vet alla klara sig fast man tror att det är en omöjlighet att komma ur sorgen så gör man ändå det. Och barn är helt fantastiska på det! Jag satt och läste JP (Jönköpings posten) där Linda var med idag. Jag grät och mina tårar rullade ner för mina kinder. Douglas stannade upp i sin lek och kom till mej och frågade varför jag var ledsen? Jag berättade att dessa små killar inte har sin mamma kvar i livet utan att hon bor i himlen nu... Han tittade på mej och frågade: - Men har de ingen pappa då? Barn är så förståndiga! Jo de har dom, ja men så klart då är de ju inte ensamma iallafall svarade min förståndige 6- åring! Nej det är klart, han har så rätt i det! Men livet är ändå så orättvis och fast jag inte kände Linda så är min sorg stor! Linda är en kvinna som fått oss andra att kämpa fast det varit tungt, hon har varit en STOR förebild för oss och hon har berört oss alla väldigt mycket med sin berättelse om sin resa genom sin hemska sjukdom! Sov gott fina Linda! ♥