Sitter här med de berömda dåliga samvete som man har som förälder... Varje morgon är den andre lik, de är bråk och skrik här hemma som handlar om allt från påklädning till att maten inte passar....
Till en början gick det väldigt bra på morgonen och alla sammarbetade, inget skrik och gap. Sedan blev det nog den värsta morgonen på väldigt länge.... Inga kläder passade att ha på sig för varken Alfred eller Douglas, de skulle bytas och tas av och då dök häxan surtant upp i mej och jag blev vansinnig... Alltså ska det vara så svårt att lyssna på vad mamman i huset har att säga? Gör ingen det så kan jag inte kontrollera mitt humör och jag blir lika hemska i humöret som dom och skriker tillbaka....
På väg till dagis försökte jag prata dem till rätta och försöka förstå dem att de inte går att hålla på så som dom gör. Tårarna brände både bakom mina och Douglas ögon det märktes... När vi kommer in på dagis bryter Douglas fullkomligt ihop och gråter hysteriskt, vill inte att jag ska gå ifrån honom... Stannade en stund och försökte trösta honom men han ville bara följa med hem och sa att dagis inte var roligt att gå på...
Fan va jag hatar såna här mornar och nu sitter jag här med ett megastort dåligt sammvete mamma hjärta som värker...
Jag önskade att jag var av den lugna sorten där jag lugnt och kontrollerat kunde sätta mej ner och prata med mina barn när de blir så där arga. Men istället blir jag precis som dom i humöret och blir fly förbannad och stubinsnutten i mej brinner upp på en gång....
De är en sak som jag verkligen måste jobba med, TÅLAMODET hos och till mina kära barn! Eller kan man kanske köpa tålamod någonstans? Så där några deciliter kan jag behöva fylla upp i min kroppen med till åtminstånde imorgon bitti;-)
onsdag 23 mars 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inte ska du ha dåligt samvete för detta! Men förstår att det värker i mammahjärtat. Ibland blir det att man gapar tillbaka. När inget fungerar som det ska, då blir det kaos.
SvaraRaderaJag reagerar nog likadant om ett par år ;) Tålamodet är bra, men stubinen alldeles för kort. :P
Vi är så lika på den punkten! Jag sänker mig till deras nivå DIREKT! Och då är det kört... Och sen när man har lugnat ner sig så kommer fula gubben Samvete och knackar på dörren :(
SvaraRaderaDu är i alla fall inte ensam som sagt... Inte för att det är någon tröst iofs. Men jag önskar också att jag var en sån där lugn och samlad mamma i de här situationerna.
Kram ♥
Här är en till som verkligen behöver jobba med TÅLAMODET...!
SvaraRaderaMen jag skulle vilja inbilla mig att det kommer med åren...
...vi är ju så unga...
...bara vi får växa till oss kanske...;-)
Som sagt är det någon tröst så är jag likadan..
KRAMEN
Du är verkligen inte ensam! Jag är precis likadan och blir arg nästan direkt istället för att sätta mig ner och prata lugnt med dom.
SvaraRaderaMen barnen blir ju ofta sådana här när det blir stressiga situationer. Jag måste oxå skaffa mig lite tålamod och inte "tända till" direkt.
Kram
Vet precis...
SvaraRaderaHär är det enda som funkar att vi tar fram kläder kvällen innan. Pratar om att imorron kan det bli bråttom, att vi måste samarbeta så det blir en bra morron.
Funkar inte alltid, men ofta.
*styrka*
Karro!! TACK!!
SvaraRaderaDet är dom här inläggen som jag ÄLSKAR med din blogg,ÄRLIGHETEN...det gör det lite lättare.
Känns som om jag och min Son gråter omvartannat här hemma. På kvällarna kryper ångesten på en och man känner sig som värdens sämsta mamma...
Men jag är ju bara JAG..och ja gör så gott jag kan. Men det är då det värmer att läsa här och känna... att man är bara som mammor är ibland.
Det bästa är att dom älskar oss just därför :=)
/ Gela Lindström
Så fort Simon vaknar på morgonen låter det;
SvaraRadera- Jag vill inte gå till den där jävla skolan
-Jag ska slå ner allihopa
- Ska du ha stryk eller?
- Fröknarna är dumma i huvudet
Så är det varje morgon, det är som jäveln har vaknat. Och han är & slår på sina syskon utan någon vidare anledning. Till slut blir man ju förbannad & det är inte heller okej att slå sina syskon, & då skäller jag, säger dumma saker & håller han i armarna...:-( Mår skit jämt, för han har jag ju ändå en diagnos på sedan snart 4 år tillbaka, men det är inte alltid lätt.
Ha ha, det här var som att läsa mitt egna inlägg för några veckor sen. Efterlyste oxå var man kunde köpa tålamod men fick tyvärr inte napp någonstans!
SvaraRaderaSå jag väntade ut tiden och hoppades på det bästa.... men jag har sagt det förut. Att du ens pallar att gå hemma i tre år utan att jobba nåt. Jag är så glad för mina dagar på jobbet, utan dem skulle jag vara surkärring varje dag!
Kram