Kanske ett jobb?!

Jag har en gnutta ångest... En ångest som jag har lyckats hålla imot nu i så där 3 år, nämligen jobbångesten. Ja nu är de inte så att jag är den lata jäveln som har ångest för att jobba. Nej då jag jobbar om jag får och ser fram imot det...
Jag har varit hemma i precis 3 år nu och har liksom kommit in i de här mammalallandet. Jag har inte jobbat en endaste minut på 3 år (förutom här hemma då;-))
Vi har tänkt söka dagisplats till Fabian och skola in honom i augusti och mina planer har varit att börja jobba då! Jag har tänkt att jag skulle suga på den här karamellen och bara vara hemma med barnen hela långa sommaren för att detta förmodligen kommer vara deras sista absoluta långa sommarlov på väldigt länge att få vara hemma och det vill jag ge mina barn...
Min tanke har varit att titta mej runt efter lite jobb nu i vår och sedan hoppats på att bli anställt i august någonstans!
MEN igår fick jag ett jobberbjudande!! *jiiihhhooo* Inte riktigt säkert att jag får det, men att jag finns i tankarna hos en arbetsgivare! *gött*
Men så helt plötsligt fick jag en sån ångest, en ångest över att jag aldrig mera kommer att få vara hemma med mina barn. Att aldrig mera få lyxa runt om dagarna och bara vara. Helt plötsligt blev allt så himla verkligt. Snart är vi som de andra flesta familjerna där barnen går på dagis, går till skolan, vi går till jobbet, jag är ledig endast på helgerna, stressar...En positiv ångest där varenda fjäril i hela magen vaknade upp;-)
Kanske börjar jag jobba snart eller innan sommaren eller så kanske jag inte börjar alls just där...
Tror nog att detta är ganska normalt att man kan få sån här ångest efter att varit hemma så länge som jag varit. Vet att jag även hade det när jag skulle börja jobba efter Douglas, men att efter bara några dagar på jobbet så var man åter i vardagen och allt rullade på så fint!
Så nu kanske jag har fått jobb, håller alla tummarna för det iallafall!;-)
Hoppas bara denna jobbiga ångest försvinner bort och att jag bara kan glädjas istället att jag kanske har fått ett jobb!
Jag får även försöka njuta och komma ihåg att jag ändå har fått haft den lyxen att fått vara hemma under 3 års tid med mina barn!

(Bör tillägga så att de inte blir fel.. Jag har absolut ingen ångest över jobbet det ser jag verkligen fram imot. Men jag har alltså ångest för att inte få vara hemma mera... Alltså så att de inte blir missuppfattningar om att jag inte vill jobba för det vill jag verkligen! Äsch ni fattar va??!;-)