söndag 29 maj 2011

En flaschback....

Jag sitter här i tystnaden och försöker tänka tillbaka på den där morgonen den 29 maj. En underbart solig morgon och det var varmt, så varm så att jag höll på att flyta bort och för varje krystvärk som jag tog i så ramlade mitt värkstimulerande dropp ur min kropp. Jag tror att vi räknade att de sattes in 6 gånger under några få krystvärkar....
Inte så konstigt att jag svettades, visst det gör väl alla när det är varmt. Men så varmt hade det inte hunnit bli riktigt så tidigt den morgonen klockan 05:40 när Alfred krystades till världen.
Krystvärkarna startade omkring 05:10. Jag kände redan från början att något var fel. Att det liksom tog imot och att barnet som jag väntade i mej var alldes för stort för att kunna födas fram normalt... De var stressigt den natten för personalen på förlossningen. De var fullt och i varje rum låg det förlossnings sugna kvinnor. Jag hade inget val utan fick lägga mej på ett undersökningsrum med en helt vanlig säng....
Krystvärkarna blev mer och mer intensivare och jag berättade att jag inte orkade mer. Jag grät och var frustrerad, det är något som är fel!
Jag krystade för kung och fosterland och till slut kom äntligen huvudet ut och jag kände då att hela jag brast.... En sekund senare (när det är naturligt att hela kroppen krystas ut) krystade jag ut en axel och sedan en till och så kom kroppen....
En blå livlös liten kille låg på min säng och de tog honom och gav honom massor av syre och till slut skrek han. Efter en stund fick han ligga på mitt bröst och han var sååå tagen och så även jag....
Eftersom att jag inte hade fått någon förlossningsäng där man kan ligga i gynläge fick jag vackert klättra upp i en vanlig gynstol och lägga mej och en läkare kom för att bedöma min skada. De konstaterades att jag omelebart behövdes opereras... (Enligt min sambo som lyckades se mej i det läget i en sekund så såg det ut som någon skjutit mej med ett hagelgevär rakt upp i underlivet...)
Iväg till operationen och där konstaterades att jag fått spruckit hela vägen bak och 2 cm upp i analen. Jag opererades av 2 underbara läkare och fick ligga på uppvaket utan min älskade bebis ända till klockan 12:30. (De värsta timmarna i mitt liv)
När jag rullades upp till förlossningen igen hade läkarronden gått och där hade de upptäckt att Alfred brutit nyckelbenet, plus att de tyckte att han var en aning svag. Men vi fick fytta in på BB och vi gjorde allt för att må bra.
Men han försämrades de dygn som gick och nästa dag fick vi åka ambulans in till Jönköping och läggas in på neo. Väl där blev vi enormt välkomnande och de tog alla prover som fanns på lille Alfred. Han hade förutom sitt brutna nyckelben, en luftficka på lungorna, blåsljud på hjärtat, gulsot och dålig syrehalt i blodet... I några dygn låg min stora fina grabb på 4880 gram och 56 lång uppkoplad så här och jag fick bara ha honom hos mej de gånger jag ammade honom!
6 dagar gammal fick vi lämna neo och en stolt storebror kom och hämtade hem oss! En underbar känsla att få komma hem till sitt trygga hem igen och vi var så glada att allt gått så bra trots allt. Min skada hade jag ont av, men just under dessa dagar fanns det ingen tanke att tänka på sig själv över hur ont jag hade. All min vakna tid och energi gick åt till lilla Alfred!
Idag har vi ett speciellt band till varandra och jag tror att det är bara därför att vi varit med om detta tillsammans...
Idag är både jag och Alfred helt återställda, efter en tid hos duktiga sjukgymnaster!
Slutet gott, allting gott!

11 kommentarer:

  1. Åååh... Jag får tårar i ögonen... Vad fint du skriver!
    Och vilken förlossning... Det var min fasa när jag födde. Att jag skulle spricka. Som tur är behövdes bara två stygn. Men kära nån, du måste haft ont...
    SOM jag vill gosa med såna små barnafötter! Inte liiiika mysigt när de växt till 43:or...
    Kram fina du!
    M

    SvaraRadera
  2. Åh, herregud vilken mardröm! Mina tårar rullar nerför kinderna när jag läser, förlossningar är verkligen hur olika som helst...
    Tack för att du delar med dig! ♥
    Kram kram

    SvaraRadera
  3. Tänk ändå va fantastiskt att trots detta trauma du gick igenom & många andra mammor med dej så tar kärleken & lyckan för ett barn över så man ändå ens överväger tanken på att skaffa ett barn till :)) måste ändå vara beviset på att inget i världen kan slå känslan att få möta ett nytt liv,inte ens rädslan för det man en gång gått igenom...kram,Kate.

    SvaraRadera
  4. Herrejösses. Jag får ångest när jag läser de hemska bitarna av din berättelse. Jag tyckte min första på 4120 gr var en stor kille...?! :-O

    Tur att allt gick bra till slut i alla fall. Och att du vågade dig på det EN GÅNG TILL?? ;-)

    SvaraRadera
  5. Herregud! Kan inte föreställa mig hur det måste kännts när han kom ut och allt inte var okej.. Men är väldigt glad att allt slutade lyckligt!! Kram på dig <3

    /Therese (Therese Skönhetsblogg)

    SvaraRadera
  6. Oj oj... Hade ingen aning om att du gått igenom detta!
    Säger som någon längre upp sa - att du vågade på dig ännu en förlossning! ;)

    Kram ♥

    SvaraRadera
  7. Otäckt! Blödiga jag klarade faktiskt inte ens att läsa hela historien så jag får nog gå tillbaks och ta den i omgångar - men tufft att ni testade igen. Fast klart, värre kunde det ju inte bli.

    Kram på er båda

    SvaraRadera
  8. Usch jag får en klump i halsen när jag läser och tårarna bränner.. usch va hemskt!! Men samtidigt väldigt fint skrivet!!
    Det var i alla fall en underbart söt pojk som till slut kom fram!!
    kram

    SvaraRadera
  9. åh det är nästan så att tårarna tränger igenom när ja läser detta!
    skönt att ni båda mår bra <3

    kram

    SvaraRadera
  10. Ojoj så jobbigt. När jag läser din berättelse förstår jag än en gång vilken tur jag hade som lyckades klämma ut min tjej på 5095 gram med bara ett stygn. Å andra sidan kunde jag inte kissa efteråt :/ Så det blev kateter och länge efteråt hade jag problem
    med att kissa. Skönt att det gick bra för er båda till slut!

    SvaraRadera
  11. Grattis till stora killen!!

    Men vilken historia! Så här i efterhand kan man tacka stjärnorna för att det inte gick än värre! Huu!! Ingen liten bebbe.

    Kram!
    Linda N (Fru N)

    SvaraRadera

Tusen tack för din kommentar!