.JPG)
Efter några minuter kommer han ut och visar att han har skrivit detta... HELT SJÄLV!!! Min älskade unge har skrivit: Idag har vi haft jumpa på fredag ska vi ha utedag. Jag blev så stolt så jag höll på att spricka... Kalla mej löjlig, men hans underbara små bokstäver fick mej att börja gråta...
Han frågade mej om det var rättstavat? Nja, gympa stavas inte med J U, annars är det helt perfekt! Jag talade om att det egentligen låter så, men att de har en helt annan stavning, superkonstigt egentligen...?
Han bröt ihop och storgrät... Stängde in sig på rummet och jag efter... Jag berättade för honom att jag själv, trots att jag är nästan 32 år fortfarande har svårt för vissa stavelser och måste gå in på googel för att ta reda på hur det stavas...
Han godtog det, men fortsatte ändå att gråta en skvätt... Då grät han för att han längtade sååå mycket efter sin farfar... Farfar som han aldrig fick träffa, som gick bort 2 år inann Douglas föddes... Han tyckte livet var orättvist... Ja livet är orättvist...
Jag berättade för honom hur stolt jag var över honom och sen var det bra!
Japp så kan en helt vanlig eftermiddag se ut hos oss;-)
.JPG)
Men åh va duktig han är. :) Jag förstår att du grät. :)
SvaraRaderaKram!
Superduktig kille du har!
SvaraRaderaSamma här. Jag blir också rörd när jag märker hur fort äldsta sonen har läst sig att läsa och skriva. Helt galet egentligen!
Men jag tror att det är viktigt att man berömmer barn efter hur de är, inte efter prestationer, eller vad de klarar av att göra. (Menar inte att du gör det alltså. Men jag är dålig på det själv. Det är så lätt att omedvetet ta till: "Men vad duktig du är"!)
Egentligen borde man säga (oftare): "Vad snäll och omtänksam du är!" osv... (Ja, du fattar säkert). :-))
Men ååååh.. Såklart mammahjärtat slår volter :)
SvaraRaderaÅhh... Fina ni :) SÖTA Douglas! KRAM
SvaraRaderaÅååh vilken duktig kille!
SvaraRaderaKlart man blir stolt och överlycklig.
Maria
Oh, så underbart härligt det är när man märker vilka stormsteg de tar framåt i livet :) Och att hela världen verkar rasa och de blir så där jätteledsna och säger att livet är svårt, det är fullt naturligt i hans ålder. Jag vet många som som blivit jätterädda när barnen verkar så ledsna, men vår underbara BVC-Ewa har förklarat det på ett jättebra sätt och lugnat många av oss föräldrar här i trakten. Härligt med alla små och stora lappar som dina barn kommer att skriva till er nu framöver. Jag hittade en häromdagen som min R hade skrivit när han var ca sju år. Det var inte riktigt rumsrent, men han hade skrivit väldigt roligt. Jag är glad att jag sparat på allt :) / Lena
SvaraRaderaFint!..
SvaraRaderaSå som livet är!