Tankar...

Barnen sover, mannen är bortrest och jag sitter här i min ensamhet... De är då tankarna börjar nå en... De tankar som man liksom ständigt skjuter bort... De finns vissa människor på vår jord som kan få en att må väldigt dåligt. De finns människor som borde finnas i ens liv men som liksom ändå ger fan i det... Vill de ens vara delaktig i mitt liv, i min familjs? Jag är vuxen nu och jag försöker göra det jag kan... Ger jag ett finger så tro fan att de tar hela handen... De tar så mycket energi, de kväver mej. För varje gång något händer eller jag träffar dessa människor, då dör en del av mitt hjärta...
Egentligen borde jag lägga ner detta, jag borde inte ens ägna en endaste tanke åt dessa människor. De tar så mycket energi av mej så varför tänker jag ens på dom... Men det är lättare sagt än gjort... Jag borde säga något men jag vågar inte. Jag vill inte bli ännu mera sårad. Jag är vuxen nu och jag har min familj, ingen ska såra mej...
Men man bara undrar hur de orkar leva med det? Vill dom oxå att det ska vara så? Eller tror dom att livet ska vara så? Mår de verkligen bra av att bete sig så här?
Nej nu tänker jag lägga bort tankarna på dem, de får inte ta mera bitar från mitt hjärta... Nu har jag iallafall försök, nu är det deras tur...