En flaschback....

Jag sitter här i tystnaden och försöker tänka tillbaka på den där morgonen den 29 maj. En underbart solig morgon och det var varmt, så varm så att jag höll på att flyta bort och för varje krystvärk som jag tog i så ramlade mitt värkstimulerande dropp ur min kropp. Jag tror att vi räknade att de sattes in 6 gånger under några få krystvärkar....
Inte så konstigt att jag svettades, visst det gör väl alla när det är varmt. Men så varmt hade det inte hunnit bli riktigt så tidigt den morgonen klockan 05:40 när Alfred krystades till världen.
Krystvärkarna startade omkring 05:10. Jag kände redan från början att något var fel. Att det liksom tog imot och att barnet som jag väntade i mej var alldes för stort för att kunna födas fram normalt... De var stressigt den natten för personalen på förlossningen. De var fullt och i varje rum låg det förlossnings sugna kvinnor. Jag hade inget val utan fick lägga mej på ett undersökningsrum med en helt vanlig säng....
Krystvärkarna blev mer och mer intensivare och jag berättade att jag inte orkade mer. Jag grät och var frustrerad, det är något som är fel!
Jag krystade för kung och fosterland och till slut kom äntligen huvudet ut och jag kände då att hela jag brast.... En sekund senare (när det är naturligt att hela kroppen krystas ut) krystade jag ut en axel och sedan en till och så kom kroppen....
En blå livlös liten kille låg på min säng och de tog honom och gav honom massor av syre och till slut skrek han. Efter en stund fick han ligga på mitt bröst och han var sååå tagen och så även jag....
Eftersom att jag inte hade fått någon förlossningsäng där man kan ligga i gynläge fick jag vackert klättra upp i en vanlig gynstol och lägga mej och en läkare kom för att bedöma min skada. De konstaterades att jag omelebart behövdes opereras... (Enligt min sambo som lyckades se mej i det läget i en sekund så såg det ut som någon skjutit mej med ett hagelgevär rakt upp i underlivet...)
Iväg till operationen och där konstaterades att jag fått spruckit hela vägen bak och 2 cm upp i analen. Jag opererades av 2 underbara läkare och fick ligga på uppvaket utan min älskade bebis ända till klockan 12:30. (De värsta timmarna i mitt liv)

När jag rullades upp till förlossningen igen hade läkarronden gått och där hade de upptäckt att Alfred brutit nyckelbenet, plus att de tyckte att han var en aning svag. Men vi fick fytta in på BB och vi gjorde allt för att må bra.
Men han försämrades de dygn som gick och nästa dag fick vi åka ambulans in till Jönköping och läggas in på neo. Väl där blev vi enormt välkomnande och de tog alla prover som fanns på lille Alfred. Han hade förutom sitt brutna nyckelben, en luftficka på lungorna, blåsljud på hjärtat, gulsot och dålig syrehalt i blodet... I några dygn låg min stora fina grabb på 4880 gram och 56 lång uppkoplad så här och jag fick bara ha honom hos mej de gånger jag ammade honom!

6 dagar gammal fick vi lämna neo och en stolt storebror kom och hämtade hem oss! En underbar känsla att få komma hem till sitt trygga hem igen och vi var så glada att allt gått så bra trots allt. Min skada hade jag ont av, men just under dessa dagar fanns det ingen tanke att tänka på sig själv över hur ont jag hade. All min vakna tid och energi gick åt till lilla Alfred!

Idag har vi ett speciellt band till varandra och jag tror att det är bara därför att vi varit med om detta tillsammans...
Idag är både jag och Alfred helt återställda, efter en tid hos duktiga sjukgymnaster!

Slutet gott, allting gott!