Jag är en riktig fjant....

Ni vet att jag är en människa som gärna hörs och syns överallt... Oftast en prick som alltid har ett leende på läpparna och skrattar åt de mesta!
Jag har skinn på min näsa och kör på i full fart. Jag älskar nya utmaningar och vill väldigt mycket här i livet.
MEN....
Jag är egentligen en riktig liten fjant innerst inne... Fick ett erbjudande från Aftonbladet häromdagen, där de frågade om jag (istället för en telefonintervju på lördag) ville komma till Stockholm för intervju och fotografering... Jag har dragit på det och velat med mitt svar, lilla jag i storstaden. Nej den tanken får mej nästan att bajsa på mej... Seriöst, jag vågar inte åka dit själv, inte ens med tåg...
Jag har alltid varit så här fjantig när det kommer till just såna här grejer. Jag tror inte att jag ska fixa det och just där finns inget självförtroende alls... Jag vet att skulle jag åka, så skulle jag ha såååå kul och mitt självförtroende skulle växa till max och jag sen skulle tänka. -Va fan, de där var väl inget, varför var jag rädd? Men jag vill gärna ha med mej någon. Någon som kan hålla min hand och som jag kan luta mej mot om jag blir osäker... (Fast återigen, jag vet att jag kan stå på egna ben väldigt bra och stadigt, MEN...;-) Och det är ju inte direkt Kina jag ska flyga till;-)
Jag vet inte varför jag är så fjantig just när det kommer till såna här saker? Tryggheten?
Jag har även fått ett erbjudande att börja blogga på en annan portal. Men nej... Jag vet vad jag har, men jag vet inte vad jag får? Jag vågar inte ta de där steget... Tänk om jag mister alla er läsare?
Min dröm är ju att kunna leva på min blogg om 10 år (Ja drömma bör man, annars dör man;-)) Och då måste jag ju så klart klara mej på egen hand och göra såna här... *fniss*
Jag velar lite till och så får vi se om jag tar mej iväg till vår kära huvudstad eller inte...;-)
Skulle jag komma bort i Stockolm, så ja då får väl någon efterlysa mej då;-)
Tror att detta "syndrom" kan vara lite småstadssyndrom? Man är liksom så "trygg" i sitt lilla samhälle där man känner till varje liten kurva och snöhög;-)
Gud, nu hör jag ju själv hur löjlig jag är som sitter och velar om en sån här sak....
Ja ja, den som lever få se hur jag gör med min resa och om jag börjar blogga på en annan portal;-) En sak vet jag iallafall, jag ä ren riktig jäkla fjantmaja!