En liten fegis...

Åhhh vad jag ogillar mej själv ibland... Just nu är hjärnan full av idéer som bara vill ut, men allt stoppar med att jag inte vågar genomföra de....

Jag som annars är en människa som är full av liv, som hörs överallt och kan prata mer än någon annan. Men när de kommer till saker där man helt lämnar ut sig själv, där jag ska våga satsa på det jag tror. Nej då backar jag och drar mej undan. Vågar inte följa mitt hjärta fast jag vet att jag borde... Jag är en riktig fegis innerst inne. Vad är det jag är rädd för? Är det ett NEJ? Ett sketet litet nej som jag är rädd för? Och vad gör det om de blir ett nej? Inget för då är det ju bara att resa sig upp igen och fortsätta bolla idéerna och tankarna med någon annan! Spinna på det man själv har kommit på och tycker låter bra... Varför är jag en sån fegis? Jag vet att jag kan om jag så gärna vill. MEN....

Tror att min feghet gör sig lite påmind av att jag har gått hemma i över 3 år...? Jag har liksom inte haft den där "kontakten" med arbetsmarknaden, med jobbar kompisar och med chefer. Men de borde ändå inte stoppa mej...

Jag kommer med mina idéer som jag bollar med Jonas. Han är alltid så himla positiv till allt jag säger och stöttar mej till hundra procent! Men ändå är jag så feg...

Nä livet är verkligen alldels för kort för att gå omkring och vara feg. Någongång i livet ska jag minsann få ut alla mina idéer och visa att jag oxå kan. För har man vilja så borde man ju även kunna lyckas här i livet!?!;-) Jag måste släppa fegheten och blicka framåt och bara våga tro på mej själv!!!!