måndag 14 november 2011

Triss i trots

I vår familj har vi lyckats pricka in 3 olika trotsåldrar på en och samma gång...
Fabian har lyckats att pricka in både 1 och 2 års trotsen samtidigt... Han är inte nöjd med något. Han låter för tillfället som en liten gnällspik och han prövar mitt tålamod varje dag... Han är nöjd när han får sitta i mitt knä, men det är den enda gången...
Han sover oroligt, vaknar för tillfället flera gånger varje natt och gråter hysteriskt. Han är liksom frustrerad över livet på något sätt och jag tror mej veta vad det är?! Han vill börja prata, men han får liksom inte fram det och därmed blir han oxå frustrerad...
Så har vi då denna lilla 3-åringen... Han kan oxå, men jag är väldigt förvånad att hans trots inte är värre... Tyckte själv att Douglas 3-års trots var det värsta trotst ever... Förmodligen har han trotsat sedan han kom ut ur mej och äntligen har han börjat lugna ner sig;-)
Han kan i och för sig oxå pröva vårt tålamod, Hans stubin brinner upp på en sekund och han vet vad han vill här i livet. Och får han inte det så lägger han sig ner på golvet och skriker allt vad han kan... Nu vet jag i och för sig inte om det är ett trots eller om det möjligvis kan vara så att det är ärftligt från någon av hans föräldrar;-) ?*fniss*
Har jag tyckt att de andra trotsen varit jobbiga så är det inget mot vad ett 6-års trots är... Douglas humör är upp som en sol, ner som en pannkaka.... Humöret skiftar hej vilt och hans humör är inte att leka med;-) (Så vad tror ni jag gör? Ha ha jag leker med det och älskar att retas, elaka morsan som jag är;-))
Idag när han kom hem från skolan var han så glad. När han sen 2 min senare skulle sätta sig vid bordet och äta mellis så var jag helt plötsligt världens dummaste mamma för att jag inte handlat sånt som han ville ha... Han tjurade i hop och stampade in på sitt rum och slängde igen dörren med ett PANG...

Jo då så vi vet allt att vi lever här hemma;-) Dörrar som slås igen. Fötter som trampar hårt i trappan av ren frustation. Skrik och bråk. Humörsvängningar... *Hua* Hur i all världen kommer vi att klara oss igenom våra grabbars tonårstrots? Gör man verkligen det? Är det som alla säger montro: Små barn. små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer?;-) Hoppas inte, för då kommer det sluta med att jag inte kommer att ha ett endaste hårstrå kvar på mitt huvud... Och är de kvar så lär dom vara grå;-)
Idag bad jag en stilla bön till gud att sända ner lite extra tålamod... Men jag tror fasen inte han hörde mej, för barnen blev då inget bättre...;-) Så nu ska jag krypa ner och forstätta be: -Snälla gud gör så att jag och barnen vaknar med ett strålande humör imorgon bitti! Att jag är full av tålamod och att jag inte behöver höja min röst på hela dagen! TACK och god natt, amen!;-)

6 kommentarer:

  1. Du, killar blir lättare att handskas med, ju äldre de blir!

    Och förlåt att jag inte varit med och tävlat.. :( Men jag har ju inte småfolk längre... Fast jag kunde ju ha tävlat och vunnit lite julklappar att ge bort! Lovar skärpa mig!

    Kram på sig!
    M :D

    SvaraRadera
  2. Känner igen det där med 3-års och 6-årstrots. Hanna är ungefär som din Douglas i humöret. Det skiftar hejvilt!

    Ha en mysig tisdag.
    kram från mig

    SvaraRadera
  3. Trotsåldrar är inte roliga, helst om de går in i varandra hela tiden.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Jaaa!! Jag är inte ensam om att retas då :) Hurra!
    Minns Tindras femårstrots, Jesus Christ. Hon grinade säkert 10 ggr om dagen för ingenting.
    Håll ut, det blir bättre när de är... 30?

    Kramar!

    SvaraRadera
  5. Nu ser jag att Douglas snart blir 7 år. Känner igen det där. Äldsta sonen har alltid varit JÄTTELUGN. (Inga större trots att prata om).

    Fram tills i våras då det slog till med all kraft och jag efter lite googlande fick fram ngt som kallades "lilla tonåren".
    "Jaha, grattis.." tänkte man då... :-P

    SvaraRadera
  6. Hej

    Jag har bara en sak att säga till dig...TACK underbara människa. Du har just nu räddat HELA mig. Jag har tre barn som dig, 9 månader, 3 år, 6 år. Jag var verkligen beredd på att ge upp allt och bara gräva ner mig och så läser jag det här. Jag är inte ensam..... Trots på alla åldrar här hemma och jag vet inte hur man ska räcka till med pedagogik och tålamod. Kanske låter lite dumt men det är SÅ skönt att läsa om fler som går igenom detta. Nu fylldes depån med tålamod på lite och jag kanske tar mig ignom em :-)
    TACK igen..... (Nanold)

    SvaraRadera

Tusen tack för din kommentar!