Mina små grabbar... Herregud, dom har ju för sjutton snart växt om mej innan jag ens hinner blinka..
För 3½ år sedan såg dom ut så här... Så små, en nykläckt liten Fabian sov så rofylld och inte sa ett knyst...
Jag vill stoppa tiden lite, jag vill hinna njuta av dem innan det står 3 stycken 45:or i hallen och maten ständigt är slut i kylskåpet och man hinner säga hej och växla några ord på 5 minuter per dag...
Vart tog dom här åren vägen? Varför njöt jag inte mer när jag gick hemma? Jag vet jag gjorde det då... Men kanske borde jag ha njutit mer då? Jag njöt, men jag kommer oxå ihåg att jag kände mej fruktansvärt instängd och var mer som en hushållerska än som en mamma...
Samvetet gnager ständigt i hjärtat.. Vad kan jag göra bättre för att bli en bättre mamma, för att njuta här och nu och inte skynda på allt?
Dagarna bara rullar på, veckorna swissar förbi och veckor blir till månader och vips så har det blivit nytt år..
Ska livet vara så här?
När vi träffas, jag och mina barn varje dag efter förskolan/skolan/fritids så tänker jag att det här ska bli en bra dag. En lång och bra eftermiddag! Det börjar oftast med katastrof, Fabian flippar ut och skriker sig hes så att vi andra oxå blir osams...
Han har ett trots utan dess like, men jag kollade tillbaka i bloggen och ser att han visst har haft ett sånt fruktansvärt humör länge, flera år. Men sånt glömmer man, man glömmer de tuffa och bara kommer ihåg det lyckliga...
Douglas och Alfred blir liksom klämda av hans fruktansvärda humör.. Antingen så börjar dom oxå skrika, eller så liksom blir dom ledsna...
Jag skulle kunna sitta här hur länge som helst och svamla ikväll om känslor till mina barn. Vända ut och in på allt, men jag besparar er dom orden till en annan gång;-)
Imorgon ska jag bli en bättre mamma! Göra så gott jag kan och imorgon ska jag INTE gå och lägga mej med ett sorgeset hjärta där de dåliga samvetet värker hårt, som jag kommer att göra ikväll.. INTE! Jag hatar det!
Känner vi mammor oss nånsin tillräckliga? Jag tror inte det.... Fastän vi egentligen är den bästa mamman i världen för just våra barn... Kram Anna
SvaraRaderaHåller med ovan talare....
SvaraRaderaJust av exakt denna anledning, & några fler, har jag gråtit ögonen helt röda ikväll.... Haft en "dålig" period och är ofantligt känslig då, men jag brukar tycka att han är vår frontfigur, att han alltid ska må väl...
Men som ovan talare skriver - vi är väl aldrig nöjda med oss själva...
Kram från en "bölig" mamma U
Det handlar inte om att du ska bli en bättre mamma. Du ÄR en bra mamma! Har själv varit där du är nu... Förstår precis hur du tänker om dessa "bra eftermiddagar" man önskar. Varje dag! Men så händer något och cirkusen är igång... Alla är trötta och allt blir bara fel. Allt rullar på så in i norden numera... Livet ser ju så ut överallt... Titta bara på alla dessa tecknade (skit)filmer som går på div. kanaler typ dygnet runt. De går ju i en fart av 120 km/h, där allt händer blixtfort och de talar så fort att man knappt hänger med. Barnen har en massa aktiviteter och vi själva ska försöka klämma in någon typ av "egentid" där vi ska gympa, sjunga i kör eller måla porslin =) Fast tiden egentligen inte räcker till. Undrar varför det blivit så??? Folk har fullt upp hela tiden. Man jobbar och jagar efter prylar. Ibland kan jag bli så trött och tänka att jag skiter i allt, säljer av allt, flyttar in i en liten etta med minimal inredning och bara är... Låter liver bestämma vad som ska ske... Men de tankarna håller ju bara en kort stund. För hur ska jag ro iland det? Kan jag klara mig om jag jobbar mindre??? Varför har samhället blivit som det blivit??? Och varför hänger vi bara med? Alla är ju egentligen trötta på att "det bara rullar på" i ett rasande tempo, men ändå låter vi det ske. Och hur gör man för att ändra på det? Många konstiga tankar... Hur som helst så, DU ÄR EN BRA MAMMA! Kram!
SvaraRadera