Det här med att vara 6 år...

Det är inte lätt att vara 6 år, det har jag förstått nu...
Humöret svänger om vartannat. Ena stunden upp och andra stunden ner... Vi var ute i eftermiddags och jag gick med barnvagnen och Douglas cyklade. Han ville köra en annan väg hem en den jag gick och det fick han för mej. Vi bestämde träff vid den stora vägen. Han kom, men körde då rakt över vägen utan att se sig för och det kom 3 bilar... Jag blev livrädd och sprang till honom och sa med lugn röst att han absolut inte fick göra så. Han bröt fullständigt ihop och sen var jag den hemskaste och dummaste mamman i hela världen. Ingen annan var så dum som jag. Hela hans värld rasade och han satte sig och tjurade på trotoarkanten. Jag behöll mitt lugn, vilket inte händer så ofta men just idag gjorde jag det;-) Vi stog (läs jag) och pratade med honom och försökte få med mej honom. Han vägrade följa med hem... 30 minuter senare gick jag sakta hemåt. Förr har han blivit lite skraj när jag ens nämnt att jag skulle lämna honom. Men inte en endaste reaktion kom från honom när jag gick. Jag hade koll på honom hela tiden och märkte att bilarna saktade in, troligtvis trodde de att han ramlat. Senare dyker en kompis upp och stannar och som tur väl får med honom en bit hem... När hon sedan går tjurar han ihop igen, jag lockar med att vi kan åka och köpa glass och då helt plötsligt skiner han upp och hoppar upp på cykeln och kör hem...
Nästan 45 minuter tog hans "utbrott" och när det var över så kom han knappt ihåg att han varit arg och varför...
Det är här det är sååå svårt att vara mamma, hur ska man vara? Hur ska man gå till väga när de små utbrotten kommer? Kanske var det helt galet att locka med glass, men det funkade ju...;-) Alltså det är verkligen varken lätt att vara 6 år och inte heller mamma till en 6 åring...