Känslor....

Saknaden tog ett rejät grepp om mitt hjärta innan idag när jag var på språng från en kund till en annan... Saknaden efter att få snusa på mina älskade grabbar, mysa och pussa dom. Jag höll nästa på att börja gråta precis där jag stod mitt i stan...
Dagarna går in i varandra, dagar blir till veckor och veckor till månader och man hinner knappt blinka...
Våra älskade små grabbar är så stora att de inte längre vill ligga bredvid sin mamma och pappa. Förutom Alfred lite då och då...) Tiden rusar och det skrämmer skiten ur mej...
Tårarna bränner bakom mina ögonlock, något håller på att komma ifatt mej. Något att barnen håller på att bli stora, göra sig fria och klara sig själva...
Jag är inte riktigt beredd, jag vill ha dem små små små en liten stund till. Känner att det är dags nu, dags att stanna upp ett slag och andas, njuta här och nu. För livet, det kära livet är alldeles för kort och just nu känns det som om det håller på att springa bort från mej. Jag/vi behöver försöka njuta ännu mera, men jag har inte en aning om HUR vi ska göra för att försöka stanna upp lite? För livet, ja det kära livet rusar ju hur mycket jag än må försöka stanna upp det...
Jag är så dubbel. Dubbel till att helt plötsligt kunna få lite ensamtid som jag så länge känt att jag behöver (Ja jag veeeet, ensamtid är ju typ tabu att prata om när man är föräldrar, nästan som att svära i kyrkan. Men ensamtid är sååå viktigt, ja i alla fall för mej och Jonas!)
Dubbel till att jag liksom inte behövs mer i vissa grejer, inte vara behövd så mycket som jag har behövts innan... Konstigt det där...
Mina känslor bubblar inom mej och jag känner att jag har svårt att sätta ord på dem. Få känslorna till hjärnan och ner på tangentbordet, trots att det bara bubblar inom mej...

Snart har jag minst fötter i familjen... Grabbarna växer så att det knakar och tack gode gud för det och jag tackar vår lyckliga stjärna att vi får vara friska och krya!!!
Fötter... Det finns så mycket hatkärlek till fötter... Tänk att 3 av dessa 5 par fötter en gång varit så små att de har fått plats i min hand! Så små, knubbiga, spretiga, varma och mjuka!
Nu är dom mest smutsiga mina barns fötter och luktar tåfis. Dessa fötter som på nätterna är iskalla och borrar in sig mellan madrassen och min hud för att söka värme!
Dessa fötter som kommer bära mina barn genom hela livet!!!

(Om ni undrar om min kära familj undrade varför vi helt plötsligt skulle lägga oss ner på golvet nu ikväll för att ta ett kort på våra fötter bara så där? Nä, dom frågade inte ens! Dom är så vana! Är man uppvuxen i ett glashus (ja Jonas kallar min blogg, vår familj och vårt liv för det) Så tja då tänker man inte så mycket på varför de helt plötsligt ska ställa upp på en bild liggandes på golvet med fötterna framme bara så där;-))