Plötsligt händer det!!!

Nej, nej, neeeej jag har inte vunnit på en triss...
Jag har helt plötsligt fått tillbaka en del av "mitt" liv!
Dessa gossar... Dessa älskade underbara barn har gått och blivit stora, så stora så snabbt bara så där...

Plötsligt stod jag bara här hemma klockan 17 igår och insåg att det var helt tyst i huset... Douglas satt vid köksbordet och smågrabbarna var på sina olika aktiviteter! Jag kunde laga min mat, inget bråk och tjafs. Inga små barnfingrar som var med och skar små små bitar på gurkan. Inte några små barn som krävde full uppmärksamhet från sin mamma...
Samma visa idag... Fast då var det bara Fabian hemma.. Bara han och jag, ingen stress, inga måsten, en kort cykeltur i regnet och mys...
Helt plötsligt har grabbarna blivit så stora och all den där stressen med 3 små barn runt sig har försvunnit...
Detta har jag inte upplevt på 9 långa år! Jag känner mej helt kluven.. Helt plötsligt är grabbarna så stora att jag snart kommer komma hem till ett tomt hus efter jobbet och kommer att kunna ha "egentid" när jag vill. Snart kommer jag och Jonas sitta här hemma själv när grabbarna är ute och ränner med kompisar, sitta och glo på varandra!;-)
En sån känsla som är dubbel och som är så svår att ta på, men ändå så jädrans härligt på något vis...
Har man som jag haft 3 små barn med ständigt tillsyn i 9 år och helt plötsligt "klarar" sig alla barnen "själva", konstigt men ändå så skönt!
Jag är så glad att jag inte tog på mej att hålla i några aktiviteter den här terminen. Våren var fruktansvärt jobbig och stressen höll på att äta upp mej. Men jag satte ner foten och lyssnade på mej själv att jag INTE kan vara med överallt utan utgå från att må bra istället!
Jag vet att ju äldre grabbarna blir, ju mer aktivitet och skola blir det och tiden mindre då för mej själv....
Men just nu... Just nu kan jag få "egentid" utan att behöva pussla ihop det med barnvakter hit och dit... Vill jag så kan jag gå ut och gå när dom stora barnen är hemma eller ta med de två minsta på en cykeltur medans jag springer! Det är just det jag kallar "egentid"! Egentid fast man har med sig barnen, tja ni fattar grejen va? ;-)
Plötsligt händer det!
Men jag har sagt det förr, men det tåls att sägas igen... SHIT va tiden går fort, sååååå fort...

Fabian är visst inte redo för hösten och mörkret ännu... Strax innan vi skulle köra ner Alfred till redskapsgympan letade han upp sin underbara hemmagjorda midsommarkrans och satte på huvudet och var så nöjd och SÖT!!
Att han ser så där lite sur ut, äsch de är bara när kameran kommer fram. Då lossas han vara svårflörtad;-)
Med gummistövlar på fötterna, en tjock väst och midsommarkrans på huvudet kommer han för alltid bli min minsta lilla gris, mammagris!;-)