Nä nu får det vara nog!

Det är ju märkligt... Solbrännan är borta för länge sedan efter den underbara sommaren vi haft, men INTE semesterkilona... Hmm, lite märkligt;-)
Vågen slår i taket, det känns som om jag har ett stort traktordäck runt midjan som jag går och bär på och som är i vägen. Inte bara på magen, nä däcket går runt hela kroppen och mina lovehandels är som stora feta muffins nu... Jag känner liksom hur det skvalpar bak i ryggen när jag går...
Jag blir så trött på mej själv.Vad har hänt? Varför lät jag det gå så långt? Varför? Varför? Varför?
På bara en månad sedan jag började mitt nya jobb har jag säkert gått upp 3 kilo... Bara att konstaterar att min kropp inte alls är van vid detta stillasittande jobb...

Jag tittar mej själv i spegeln och känner inte igen mej...
Jag är konstant trött... Konstant hungrig... Otålig... Glömsk... Grinig... och FET (Eller ja allt är ju relativt, men just nu känner jag mej FET.. Mycket fetare än vad jag iallafall var förra hösten...) STORA gigantiska bröst, lättretlig, eneriglös och tråkig...

Pricken över det berömda i:et var igår när byxorna sprack.... Scriiips sa det när jag lite snyggt skulle pilla in min fot under rumpan på stolen (Öh, hur konstigt lät det där då??;-)) på jobbet!! Resultatet blev att jag  fick gå runt så här resten av dagen med ett hål mellan mina ben...

En förkylning har ju legat i min kropp i över 2 veckor.. Jag blir tokig...
Idag kände jag att det får bära eller brista. Det bästa för att förkylningen ska bryta ut en gång för alla är att springa ut den tänker jag!
Jag gick fort som attan 2,5 km och sprang 3 km... Inte alls långt, men idag räckte det för mej och det var den tiden jag hade "för mej själv" innan resten av gänget kom hem från sina aktiviteter och maten skulle lagas! (Fatta att jag helt plötsligt har "tid för mej själv" oxå kallad egentid bara så där efter jobbet i en timme! Utan att behöva fixa och greja med barnvakter eller ta med barnen överallt dit jag ska! Ofattbart!;-))

Jag, skogen, tystnaden, tankarna och lugnet! (Och JA den fula kepsen, men jag hittade inte min så jag fick snällt låna Jonas...;-)) Jag älskar verkligen det!!
Nu får det vara nog med stora muffins runt midjan! Nu ska jag bli den där hurtbullen igen istället! Hurtbullen ska flytta in och muffinsarna ska väck från min midja! PUNKT och SLUT!

Svettig som en gris när jag kom tillbaka... Svettig men väldigt glad! Lyckoendorfiner när dom är som bäst!
Tyvärr *skriker och gråter en skvätt* krånglar mitt jävla knä igen.. Promenader och Mr Dick går superbra. Men så fort jag springer krånglar skiten och det gör mej så trött...
Jag älskar verkligen att springa och tänker varje gång efter jag sprungit: Varför i hela friden gör jag inte det här oftare för? Men är huvudet dumt, ja då sägs det ju att kroppen oxå får lida... I dubbel bemärkelse...
Men som sagt, nu får det vara nog! Nu ska jag åter ner till MIN vikt, ner dit jag egentligen trivs som allra bäst!! Bra kost och mycket träning is da shit!! PUNKT!