En omvänd taktik!

I halva sitt liv har Fabian gått igenom ungefär en miljon trots... Nä inte en miljon nu överdrev jag... Men han har banne mej lyckats pricka in VARJE trotsålder som finns på kartan...

De är slitit, jäkligt jobbigt och frustrerande att ständigt vara i konflikt med honom... Vilja av stål, rösta som går genom märg och ben och arg som ett litet bi... Den kombinationen är INTE lätt att handskas med det vill jag lova..

Jag/vi har försökt så många gånger att ignorera hans tros, varit pedagogiska och satt gränser. Men alla som har/haft barn med trots från hell vet att de är fruktansvärt jobbigt och helst av allt skulle man vilja slita av sig sitt hår när trotsen är som värst...

Så många gånger som jag lagt mej gråtfärdig på kvällen och bett till de högre makterna att den förbaskade trotsen någongång kunde ge sig... Men inte då, den bara fortsätter och blir värre och värre...

Tack och lov är han en gosig, skärpt och en glad prick på förskolan som charmar de flesta!

Igår (ja inte bara igår, utan alla dagar den här veckan) var det liv i luckan på Bokgatan.. Så fort han kliver innanför dörren bryter helvetet lös. Lägger sig på golvet och skriker och ALLA är dumma, alla...

Han grät i minst 1,5 timme bara så där. Grät av ilska för att något(???) gått fel...

Alltså till slut tar man slut. Tålamodet som fanns där en stund försvinner, man blir själv trotsig och jävlig...

Men igår infann dig ett lugn hos mej! Kände mej stark och ignorerade hans ilska... Jag stängde av hans trots, nä de var inte lätt men jag gjorde det! *klappar mej själv på axeln*

När han var som värst, tog jag honom intill mej, frågade om vi skulle kramas och pussas en stund (han älskar det när han(!!) är på humör).

Han lättade, blev snäll, glad och den trotsiga jobbiga 4-åringen försvann plötsligt!

Jag ska försöka ta med mej detta, att se honom, krama honom och viska hemligheter i hans öra. En omvänd taktik helt enkelt!

Om det går senare idag (när trotset förmodligen kommer som ett stort jäkla brev på posten) de ska vi ha osagt... Men jag ska försöka!!

När man själv är trött, så trött så man själv helst av allt bara vill lägga sig ner på golvet och skrika högt, ja då är det verkligen INTE lätt att ta hans trots som aldrig ger sig...

Måtte kramar, pussar och hemliga ord göra så att de förbaskade trotset packar sin stora feta väska och ge sig av för gott! Jag för hans trots de sliter hårt på våran familj just nu!

Herregud igår skrek han så mycket att jag var helt säker på att snart kommer socialen och knackar på dörren och frågar vad som händer...;) Nä skämt och sido...

Men en sak vet jag iallafall, trots är inget som man bara leker bort. Den är en ilsken jäkel som visst är vääääldigt svår att bli av med...

Har hört att om man har MYCKET trots som liten, så lugnar man ner sig i tonåren! Jag hoppas att detta stämmer, annars bygger jag mej en friggebo på gården och flyttar ut diit typ snart...;)