MEN det konstiga med mej är att när jag är tjock så känner jag mej smal. Och när jag är smal så känner jag mej tjock....
Nu är det över 3 månader sedan jag fick Fabian. Jag har känt mej ganska normalt smal med tanke på min stora hydda jag hade när Fabian låg i min mage. Men jag kommer så väl ihåg dom där känslorna dagarna och veckorna efter att man fött barn. Jag har känt mej så fantastisk smal, men i själva verket sett ut som en stor elefant. Men när jag sedan gått ner mina gravidkilo så börjar åter hetsen på ytterligare några kilo till. För då tycker jag att jag är tjock... Visst är det konstigt hur hjärnan fungerar... Just nu tycker jag att min kropp är pest och pina. Jag väger 1½ kilo mindre än vid min inskrivning vilket jag är ganska nöjd med. Men jag vill ändå att det ska rasa av mej snabbt nu. Jag vill inte vara tjock och fet nu när sommaren är här. Magen hänger nere vid knäna och ser ut som en bulldeg som jäst alldeles för länge och som sedan luften helt gått ur.... Hur ska jag kunna visa mej i bikini i sommar?
Tänk vad många timmar om året jag ägnar åt att tänka på min vikt och att även göra något åt det. Varför ska det vara så orättvist att just jag skulle ha lätt att gå upp i vikt? Min vikt har liksom etsat sig fast i min hjärna och det går liksom inte att få bort:-(
Träffade en vän häromdagen och vi pratade vikt. Hon tyckte vi borde skita i allt som har med vikt att göra och sedan lev gott. För vem vet hur länge man lever? Och hon har så jäkla rätt!
Något som jag undrar är oxå: VEM ÄR NORMAL???? Vem har sagt att du eller du eller du är för smal, tjock eller normal? Vem bestämmer det? Jag kanske är normal i mina ögon och alldeles för tjock i dina ögon eller tvärt om.....
Detta inlägg blev ett enda svammel. Det kom direkt från hjärnan och ut till fingrarna som skrev det. Inget genomtänkt alls. Så tycker ni att det är konstigt att läsa så förstår ni varför;-)
En dag efter att Fabian kommit till världen. Jag kände mej så smal och fin!
Här känner jag mej tjock. Mins att jag höll på att börja lipa när jag såg detta kort för att jag tyckte jag var så tjock.....
Fy faan rent ut sagt vad vi tjejer plågar oss själva genom hela livet!! Hur det alltid är saker med oss som vi är missnöjda med medans killarna mer accepterar sig själva för den dom är. Detta med vikt är fruktansvärt, jag tycker verkligen det! Jag är mullig, och har nästan alltid varit det, det har varit viktväktarna och en massa dieter, gått ner och gått upp i vikt, men nu är det stopp!!! Jag vägrar, nu ska jag njuta av livet, jag har en man som avgudar mig och tycker jag är den sexigaste som finns, skit samma då vad andra kanske tycker om mig! Visst, jag skulle vilja vara smalare, men det är inte värt vägen dit, för som din vän sa, vem vet hur länge vi lever! Näe, Karro, ska vi inte ge oss nu, börja njuta och sluta fixera på vikten, jag lovar dig, kan jag så kan du...
SvaraRaderaFörresten, gräsklipparen köpte vi på Sagoland för 80 kronor...
Stora kramar Malin
Ja du, vad är egentligen normalt... Själv är jag 1,70 lång och väger si sådär 57-58 kg, vilket många tycker är normalt (eller smalt), men ändå hittar man lite skavanker både här och där... Antagligen blir man aldrig nöjd. Lika bra att sluta bekymra sig och leva livet istället!
SvaraRaderaDu är Jättefin på bilden.
SvaraRaderaJag förstår vad du menar, är likadan.
Svårt det där, att strunta idet, man vill ju på något sätt tycka om sig själv, kunna se sig i spegeln och vara glad.
Kommer man hålla på såhär med vikt hit och dit hela livet?
Är det media som påverkar mest ?
Stor Kram