söndag 16 juni 2013

Uppgiven...

Varje dag är den andre lik: BRÅK mellan våra barn... Dom småtjafsar hela tiden, gör dom inte det så är dom i full fajt med varandra och slåss ibland så hårtussarna ryker.. Mitt i allt har Fabian sin värsta 3-års trots från hell och tar snart knäcken på hela familjen... 3-årstrots är fan inget att leka med jag lovar, jag vet. Alla 3 kids har varit hemska i den åldern. Men Fabian är nog värre än dom värsta jag varit med om... *drar en djup suck och hoppas att det snart går över*
Sitter med tårarna hårt brända bakom mina ögonlock och tänker samma tanke som jag tänker varje kväll. Imorgon ska det inte bli några bråk mellan dem och inte mellan oss... Imorgon är en annan dag och då ska vi alla vara sams. Men så fel jag får, varje kväll...
Det tar på krafterna att ständigt vara en sträng polis, den stränga mamman, den dummaste föräldern och den som alltid säger imot. Trots att vi försöker göra det vi tror är rätt...
Det är ingen dans på rosor att vara mamma och pappa till 3 små kära barn, jag lovar. Den som säger något annat måste fan ljuga... Eller är det bara i vår familj som bråken alltid är på tapeten?
Inte konstigt att jag är gråhårig och att jag tappar hår värre än en hund.
Jag undrar ofta vad vi gör för fel? Vi försöker rätta till det vi tror är fel. Men inget blir bättre, jo ibland kanske...
Dom små är värst.. Dom retar gallfebern på både sig själva och oss...
Jag känner mej helt uppgiven och tror banne mej snart att vi skickar dem på uppfostringsanstalt till Tyskland! (Obs... Jävligt ironisk)
Små barn, små problem, stora barn stora problem.. Menar ni som har äldre barn att det kommer att bli värre? I sånna fall kommer jag inte ens att överleva min 40-års dag.... (OBS... Oxå här är jag en gnutta ironisk och JA det är måååånga år kvar tills jag blir 40..;-))
Ikväll somnade smågrabbarna osams med oss... Och NEJ det känns inte bra i hjärtat, inte alls bra...

13 kommentarer:

  1. Jag lider med dig vännen !!
    Nu har jag visserligen bara EN bråkstake, men det finns dagar ( nästan varje just nu ) som jag har lust att ge tillbaka med samma mynt som honom. Slå, sparka, slänga mig på jobbet och grina för allt och inget.
    Jag blir tokig 100 gånger / dag och har försökt allt - pratat lungt, höjt rösten, viskat och skrikit men ingenting hjälper, Jag intalar mig ständigt att det är en "fas" som går över, men efter ett par månader i "skottlinjen" börjar jag fundera på om det verkligen gör det eller om denna fasen övergår i en annan...
    Med andra ord - livet är verkligen inte bara en dans på rosor...
    KRAM

    SvaraRadera
  2. Usch, det låter verkligen skitjobbigt... Vi har den perioden framför oss fortfarande... Treårs-trotsande tvillingar ser jag inte direkt fram emot...

    SvaraRadera
  3. Vår tredje bråkstake är ju ännu i magen, men de två som är i full gång kan allt vara hemska. Känner, tyvärr, igen mig alldeles för väl i det du skriver. Vårt viktigaste "vapen" här är förlåt. Vissa dagar når man bara inte fram.

    Hoppas det snart kommer en bättre dag för er.

    Kramiz Emma

    SvaraRadera
  4. Tösen Min! Jag vet hur det är. Men du... har du provat att ge kottarna en kapsel d-vitamin? När vi hade det som värst i höstas/ vintras så matade vi dom med Dvitamin, och jag kanske- tror- vill att det ska vara så, men jag upplevde att dom lugnade ner sig. Dvitamin har en lugnande effekt på hjärnan. ( fick dvitamin tipsen på rek av en väninna)

    Sen vet jag oxå att en släkting till oss, som är jätte super duktig på "barn med speciella behov" ( NU SÄGER JAG INTE GRABBARNA HAR DET!!! OBS) Men vissa mår bättre om man utesluter vissa saker ur kosten, tex banan ;-) Säg till så kan jag berätta mer... Tänkte kanske att dom är födoämnenskänsliga och deras temperament stabiliseras om tex det dom inte " tål" går ur kroppen.... jaja, säg till... kan va värt att pröva... om dom retar gallfeber på varann.... PUSS vännen, du är inte ensam!

    SvaraRadera
  5. Jobbigt värre. Men jag lovar. Det går över.

    SvaraRadera
  6. Största dala-kramen till dig fina kulla!

    SvaraRadera
  7. Det ligger faktiskt något i det med att små barn små problem, stora barn stora problem.När kidsen är små så har man fortfarande möjlighet att fostra o forma barnen men hjälp vad jobbigt det kan vara stundvis, jag förstår verkligen dig Karolin, ibland vill man bara ge upp...men som sagt du är fortfarande ung och orkar med farter ett tag till.Jag har två tonårsbarn och är 40 +, snacka om fejder, här är det tonårshormoner så det kokar och övergångsåldershormoner på det!!!!Mycket bråk om pengar, sovtider, fester,kläder, frisyrer för att inte tala om cigaretter och alkohol, det är problemen med stora barn och de tycker liksom att man inte har något att säga till om för de tror sig alltid veta bäst, var tid har sin charm, eller hur?kram Marita

    SvaraRadera
  8. Har två vilddjur här hemma som tar knäcken på en mellan varven. Fick tips om boken Fem gånger mer kärlek. Kananbra bok och ibland funkar det och då känns det som himmelriket ;)
    Nån sa också att bråka barn blir oftast lugnare i tonåren... Man kan ju alltid hoppas ;)
    Annars så får msn trösta sig med att man inte är ensam

    SvaraRadera
  9. "små barn små bekymmer, stora barn...." osv. När mina var små och man fick höra det så tyckte jag bara att de var gnälliga, stora barn som är så roligt och bra!! Helvete heller! Alla barn är ju olika, min stora är underbar medans liten är ett helt helvetepaket. Hon får mig att må så dåligt samtidigt som man måste älska sina barn lika mycket.. eller? Peppar, peppar nu har vi haft några lugnare månader men det kan vända när som helst. Jag passar på och njuter så mycket jag orkar just nu, denna minuten när det är lugn o ro! Värst är nog bråken dom emellan men jag brukar säga att de inte behöver älska varandra, men de ska RESPEKTERA varandra som medmänniskor.
    Kram, och det finns bättre dagar

    SvaraRadera
  10. Jag tycker det är riktigt skönt att läsa om ett RIKTIGT liv, osminkade sanningar om familjelivet. Känner mig halvt spyless på perfekta kändismammor som äter bagels på fik till frukost, tillsammans med sina barn i full märkesutstyrsel. Så ofta känner jag som du (har själv 3 barn, varav en med Asperger och ADHD), panik över syskonens bråk, en allvarlig undran om hjärtinfarkten är på väg snart. Hoppas på det bästa för dig :-), och du är INTE ensam! Kram! /Jenny

    SvaraRadera
  11. Skickar en massa styrkekramar.

    SvaraRadera
  12. Men hjärtat då.... Förstår att det blir jobbigt ibland.. Hur har ni det med hot och mutor? Belöningssystem? Beröm när de gör något gulligt med varandra (typ klappar på armen eller hämtar en servett åt lillebror) Jag har massor med tips som funkar! Kramar

    SvaraRadera
  13. herregud vad jag känner igen mig i det du skriver! mina två killar driver mig till vanvett ibland!det är allt annat än en dans på rosor och jag har "bara". i höstas gick jag en föräldrautbildning - KOMET som hjälpte mig VÄLDIGT mycket! så det har jag skrivit lite om på min blogg, länkar OM du är intresserad. sen skriver jag om föräldraskap när jag hittar något intressant, länkar till det också!

    under tiden jag gick utbildningen så gick det bara bättre och bättre problemet är ju NU när man ska upprätthålla allt det där bra som man har lärt sig! det bara faller...

    STYRKEKRAM!

    http://finest.se/userBlog/?uid=53759&catid=5963

    http://finest.se/userBlog/?uid=53759&catid=6073

    SvaraRadera

Tusen tack för din kommentar!