Uppgiven...

Varje dag är den andre lik: BRÅK mellan våra barn... Dom småtjafsar hela tiden, gör dom inte det så är dom i full fajt med varandra och slåss ibland så hårtussarna ryker.. Mitt i allt har Fabian sin värsta 3-års trots från hell och tar snart knäcken på hela familjen... 3-årstrots är fan inget att leka med jag lovar, jag vet. Alla 3 kids har varit hemska i den åldern. Men Fabian är nog värre än dom värsta jag varit med om... *drar en djup suck och hoppas att det snart går över*
Sitter med tårarna hårt brända bakom mina ögonlock och tänker samma tanke som jag tänker varje kväll. Imorgon ska det inte bli några bråk mellan dem och inte mellan oss... Imorgon är en annan dag och då ska vi alla vara sams. Men så fel jag får, varje kväll...
Det tar på krafterna att ständigt vara en sträng polis, den stränga mamman, den dummaste föräldern och den som alltid säger imot. Trots att vi försöker göra det vi tror är rätt...
Det är ingen dans på rosor att vara mamma och pappa till 3 små kära barn, jag lovar. Den som säger något annat måste fan ljuga... Eller är det bara i vår familj som bråken alltid är på tapeten?
Inte konstigt att jag är gråhårig och att jag tappar hår värre än en hund.
Jag undrar ofta vad vi gör för fel? Vi försöker rätta till det vi tror är fel. Men inget blir bättre, jo ibland kanske...
Dom små är värst.. Dom retar gallfebern på både sig själva och oss...
Jag känner mej helt uppgiven och tror banne mej snart att vi skickar dem på uppfostringsanstalt till Tyskland! (Obs... Jävligt ironisk)
Små barn, små problem, stora barn stora problem.. Menar ni som har äldre barn att det kommer att bli värre? I sånna fall kommer jag inte ens att överleva min 40-års dag.... (OBS... Oxå här är jag en gnutta ironisk och JA det är måååånga år kvar tills jag blir 40..;-))
Ikväll somnade smågrabbarna osams med oss... Och NEJ det känns inte bra i hjärtat, inte alls bra...