Så fort jag fick syn på dem så fick jag en känsla av oro.. Mammahjärtat tog ett skutt inuti mitt bröst av oro när jag såg dem. Jag vet inte riktigt varför?
Min oro som jag kände, skulle visa sig att jag hade rätt magkänsla...
När jag står där i affären och plockar upp mina varor hör jag hur han skriker på sitt barn: -Håll käften nu ungjävel!
Jag hajjade till av fasa och tittade på honom och sonen...
Pojken var from som ett litet lamm och gjorde inte många ljud ifrån sig (som en 3-4 åring annars kan göra, pratar bara av egna erfarenheter...) och gick bara bakom sin pappa...
Jag stannade upp i mitt och tittade när dom gick längre in i affären. Pappan stod och tittade på varor, blängde på sonen och mumlade och pojken satt på golvet, tittade ner i golvet och skämdes...
Mitt hjärta dog där... Vad i hela fridens namn var det frågan om???
Det gick längre in i affären och sedan såg jag dem inte mer...
Jag, min fega lilla jävla skit vågade inte säga något. Jag sa inget till pappan, eller satte mej på huk hos den lilla pojken och kollade läget...
Nu mår jag piss, hur i helskotta kunde jag vara så jäkla feg??? Vad var det värsta som kunde ha hänt mej om jag sagt till pappan? En utskällning eller en lavett över käften? Ja men herregud, det kunde jag ha tagit, allt för att inte den där stackars pojken skulle må dåligt...
Samvetet värker och jag tänker på hur det stackars barnet har det där hemma? Hur mår han egentligen? Hur behandlar pappan honom hemma och han behandlar sonen så i affären helt öppet bland allt folk...
VARFÖR SA JAG INGENTING FÖR???? VARFÖR? Varför var jag en så feg liten skit för?? VARFÖR?
Stackars lilla barn... Tänker bara på hur han kan ha det hemma, hade jag sagt till idag så kanske det hade hjälpt? Ja i alla fall en stund...
Hur hade ni gjort? Är det bara jag som är en feg liten skit som inte satte ner foten och ifrågasatte hans ordval och bryt på sin son? Jag som annars har ett berg av skinn på min näsa och vågar säga ifrån annars, varför gjorde jag inte det idag för?
Tänk så många barn som far illa runt om oss, varje dag!! Mitt hjärta värker....
Fy vad hemskt. Det värker i mig när jag läser. Hur kan man vara så nedlåtande? Och ja, undrar hur det är där hemma? Jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort. Men nu när jag läst detta så lovar jag mig själv att inte hålla käft om jag skulle uppleva något liknande. Stackars kille :( Förstår att du tvekade, man blir dessutom lite chockad... kram på dig
SvaraRaderaJag håller med föregående skrivare och dig förstås! Jag hade förmodligen också blivit så chockad att jag inte kommit mig för att säga något. Men jag tycker att det var bra att du skrev om det här för man hajar till och börjar fundera på hur man själv skulle göra i en liknande situation. det du skriver kanske gör fler "förberedda" på en sådan situation och man kanske har bestämt sig i förväg då hur man ska göra :) tänker jag.
SvaraRaderaFörstår att du funderar på hur den lilla pojken har det, det gör jag också nu. Samtidigt som man fasas över hur många barn som far illa runt omkring oss.
Bra skrivet och bra att du väcker tankar och funderingar och inte minst känslor hos oss som läser!
Stor kram till dig!
Vad ledsen jag blir.... tyvärr hade jag nog blivit så chockad/förvånad att jag precis som du, inte hade gjort nånting mer än att få dåligt samvete och inte kunnat släppa det i mina tankar senare. MEN jag hoppas verkligen att jag skulle våga säga till!!
SvaraRaderaKram J
Tycker inte att du behöver ha dåligt samvete. Det är många med dig som gjort samma sak. Jag själv är inte speciellt "djärv" av mig men jag ingrep en gång i vår affär när en mamma gjorde sin lilla son illa. Hon drog honom i örat och skrek på honom.
SvaraRaderaStor kram till dig/carina