Att komma över den där gränsen....

Mina morgonpromenader är en salig blandning av både postivt och negativt...
Mina ögon blöder varje morgon och jag är så trött så trött så jag nästan kräks... Att stiga upp innan självaste tuppfan själv, kliva ut i det mörka landskapet och gå sina 40 minuter i rask takt. De är inte så latjo...
Men när man väl gått upp, gått i så där 10 minuter och fått upp värmen ja då känns det helt plötsligt inte så jobbigt längre och då är det inte fy skam NÄR att gå sina morgonpromenader!

Det finns ingen som är mer morgontrött än jag och så klart är den varma sköna härliga sängen så mycket skönare än att stiga upp och ut i ett slaskigt kålmörker...
Men jag vet ju hur mycket dessa morgon PW:ar ger!
De ger så mycket härlig energi för resten av dagen. Och miljoner lyckoendorfiner hoppar runt i min kropp när jag kliver innanför dörren vid 6 tiden!
Jag vet också att dessa morgonpromenader kan vara den enda träningsform jag kan få till på en dag med ett fullsketet schema efter klockan 16 på vardagarna och om jag får till andra träningspass, så är det ju bara en bonus och dessa 2-2.5 mil som jag får ihop varje morgon per vecka är ju inte alls illa pinkat!

Så här lycklig blir man efter morgonpromenaderna mitt i mörkret!
Det sägs att om man kommer över den där "magiska" gränsen och gör sin träning till en vardagsrutin, ja då är det heller inte så jobbigt... Öh, nähä? JOOOOO säger jag, det spelar verkligen ingen roll hur många mornar jag har gått upp, det är lika jobbigt VARJE morgon.
Men som sagt, det väger upp hur jobbigt de än må vara att gå upp den där timmen innan man egentligen går upp, till att man mår bra resten av dagen!!
Så även om du är lika trött som jag är. Kan jag så kan du!!
Fettet på kroppen rinner liksom inte av sig själv om jag ligger kvar i sängen och sover, men att gå på morgonen är en hjälp på traven!
Den där magiska gränsen när man skapar ett "abstinens" efter morgonpromenader, ja den dagen vill jag vara med om. Tror nog att den aldrig i hela mitt liv kommer att dyka upp...
Men är man envis och tjurskallig som mej, så ja då går man upp ur sängen varken man har kommit till den där magiska gränsen eller ej...