GPS till himlen!?!

Ibland när jag bara behöver andas lite, hitta mej själv, mina tankar och lugnet stiger jag innanför dessa grindar! Att gå på kyrkogården får mej att hitta det där lugnet som annars är svårt att hitta...
Jag känner alla andar som susar förbi mej och ger mej en smekning på min kind och jag får styrka av dem!
Ja så klart är det finns andar innanför grindarna på kykogården, andar och själar som tittar till oss!

Förra onsdagen var det årsdagen då min kära älskade svärfar gick bort mycket hastigt, 11 år sedan den där dagen då våra hjärtan brast och en stor man gick bort... 11 år.. Kan sakna honom än idag, hans ärlighet, godhet och styrka! Grabbarna hade älskat att få vara med honom och han hade älskat att vara med dem!
Vi skulle åkt dit då förra onsdagen som var årsdagen, men vi var ju istället ute på hundjakt, så besöket hos svärfar Frank uteblev....

Grabbarna älskar också att gå omkring därinne! De känner förmodligen precis samma lugn som jag gör när jag kommer dit!
Många tankar som alltid har dem...
I Alfreds hjärna rör det sig rejält mycket just nu! Många tankar och känslor... Hans ord som kom genom hans lilla mun fick mej nästan att börja gråta för ja tänk så enkelt det hade varit...
-Tänk om det fanns en GPS som kunde visa oss vägen till himlen, då hade vi kunnat hälsa på farfar ofta!
Åh ja tänk om! Tänk om det hade varit så enkelt! Tyvärr går det inte, men med hans påhittighet och flitighet så kanske han kan bygga en sån om några år!;-)

Att gå och titta på alla gravar, läsa på dem och undra vem just den där lilla människan var som dog bara 3 år gammal? Vilket liv Gustav och Ruth levt som dog på tidigt 1900-tal? Hur var livet då jämfört med nu?
Att bara låta tankarna fladdra iväg, låta stressen försvinna och höra skorna som når skarnet och knastrar så där lagom mycket!

Vi har en mysig och vacker kyrkogård här i byn! Ett litet "kapell" där man bara kan slå sig ner och filura en stund! Känna lugnet och höra barnens alla funderingar som får en att både brista ut i skratt och gråt!
Det är viktigt att besöka såna här ställen, framförallt med barnen!
Jag har alltid så länge jag kan komma ihåg, besökt kyrkogårdar. Japp även när jag var 14 år, där fann jag mej själv när det var som jobbigst...

Fabian undrade om alla spöken var inlåsta? Ja för det fanns ju så många lås! Kanske det, eller kanske en skatt eller så var det helt enkelt en helt vanlig dörr som leder till kyrkklockan! Fantasin kan bara sätta stopp på vad man vill tro och inte!

Den dagen jag inte kommer att finnas mer här på jorden så kommer jag inte ha någon grav. Min önskan är att bli spridd i havet, då kan jag vara med mina nära och kära vart än i världen de befinner sig! Men det är svårt att få igenom en sån sak... Så blir jag inte spridd i havet, tja då går det ju så klart bra att ligga i minneslunden! Då kan mina nära och kära hälsa på mej, tända ett ljus, sätta en liten blomma när de vill och inte behöva tänka på att ha en vanlig grav att ta hand om i tid och otid...