Tiden, den där kära jävla tiden...

Tiden går imot mej hela tiden.. Hur jag än må vända, vrida, planera och tänka så går den där jävla tiden imot mej hela tiden.. Helgerna flyter ihop med veckorna, dagar blir till veckor och veckor till månader...
Det är mycket nu, så in i bövelen mycket både hemma och på jobbet.. (ca 10 timmars övertid per vecka på ett heltidsjobb) Och ja jag har mej själv säkert att skylla på att jag inte får ihop den där berömda tiden när jag alltid ska vara så snäll mot allt och alla och alltid ställa upp i tid och otid. Men det är sån jag är, jag vill kunna fixa allt till det bästa för allt och alla...
Ibland undrar jag om jag prioriterar rätt? Ja det vet jag ju inte riktigt om jag gör, men jag gör mitt bästa iallafall...
Just nu känns det som om jag och tiden inte alls är sams.. Nä riktigt osams faktiskt...
Jag vill så mycket mer, men jag hinner inte med det... Jag borde lugna ner mej några kilo, ja för vem tackar mej om jag sitter ihopklistrad med den där berömda väggen en vacker dag, förmodligen INGEN...
Jag vill kunna träna mer, men nä det finns inte en minut över för det just nu. Jo i och för sig hade jag kunnat tränat nu. Men nä jag kanske var dum, men jag prioriterade bloggen just kanske bara för att jag skulle kunna få sätta mej ner och andas lite för första gången idag..
Det är inte bara tiden som är imot mej, nä utan sockerhoran håller på att ta knäcken på mej. Hon vet precis när hon ska komma fram och jävlas riktigt mycket med mej den där kärringen...
Jag har ätit massor av skit i helgen, hämtmat, snabblagat och annat skit som jag inte är van vid. Direkt är hon där och börjar jävlas med mej den där skitkärringen...
Hon gör mej totalt galen med sitt skrik i min kropp och JA jag skulle lätt kunna sätta tänderna i dessa ostbågar utan att faktiskt blinka. Men NEJ, jag vägrar. Jag ska vinna över henne. Jag måste tänka på att om jag sätter i mej påsen med ostbågarna så kommer sockerhoran att bara bli ännu värre och då vet jag att jag åter är fast i det där sockerträsket..

1-0 till mej din jäkla sockerhora! *skrattar rått*
*viskar tyst som tusan* Och precis där skällde jag lite på min man som tog en mums mums... Det här med att vara PT till honom var banne mej svårare än jag trodde... Han har liksom inte det det jävlar anammat som jag har. Är han sugen så äter han, trots mitt hyttande finger... Får nog bli hårade mot honom i framtiden! Men det var just det, tiden.. Tiden som jag inte får ihop att vara hans lilla PT...
Hur man än må vända och vrida på allt så vet man iallafall att man har röven bak, det är typ det enda som jag just nu vet;-)