Dom där orden...

Dom där orden som kommer ur en liten 6-årings mun. Dom som gör så att det känns som om hela hjärtat ska gå sönder.. Dom där orden som får en att inse och ställa sig frågan va sjutton man håller på med? Dom där orden som sårar, men som oxå gör att jag inser att jag själv borde tagga ner...
Dom där orden som kom ur Alfred mun i morse när hela familjen låg i sängen och myste och som vanligt började det spritta i min kropp och rastlösheten tickade som en bomb.. Den där stressen att jag inte alls borde ligga där så länge utan ta tag i allt tu-do som måste (vem säger att allt detta MÅSTE göras precis idag? Jag själv naturligtvis.. Jag skapar ett stress för mej själv..) göras...
Orden som: -Mamma, du säger ALLTID till oss vart vi än är och vad vi än gör: SKYNDA PÅ NU! SKYNDA, skynda, skynda, säger du alltid till oss. Alltid när du hämtar på dagis. Alltid när vi ska välja något, tex när vi ska välja lördagsgodis. Alltid när vi ska iväg någonstans... Alltid..Skynda...
Dom orden, orden som gör så ont i hjärtat och som tog så rätt! En liten 6-åring reflekterar och undrar vad mamman i huset på 34 år håller på med, det är fan inte klokt...
Nu är det jag som tar med mej dom här orden och slutar skynda på mina barn! Vad fan håller jag på med egentligen??? Stressar mina egna barn.. Inte alls klokt eller friskt någonstans, det inser jag ju...