Du lever bara en gång och den gången e nu...

Times fly, flyger förbi snabbare än ljusets hastighet... Det känns som om jag står i något slags vägskäl nu, ett vägskäl där jag inte riktigt vet vart jag är på väg och står och trampar och är alldeles förvirrad fast ändå känner jag mej så trygg där jag är. Konstigt det där...
Jag vill våga pröva mina vingar, våga tro på mej själv och bara köra på!
Just nu känner jag mej stressad.. Jag hinner liksom knappt njuta när jag får njuta. Jag vet inte varför det har blivit så? Visst att jag alltid haft rumpan full, men då har jag alltid kunnat chillat när det varit lugnt. Nu far jag runt som en skållad råtta mest hela tiden och finner ingen inre ro... Jobbigt det där...
Noice låt; Du lever bara en gång och den gången e nu susar runt i mitt huvud och jag borde få in det i min skalle. Att jag ska njuta här och nu, leva och våga göra det där som jag drömmer om... (Fast jag vet inte riktigt vad det är jag drömmer om?;-)) Livet är kort och man lever bara en gång... Jag vill så mycket, vill visa vem jag är, att jag kan mer än vad jag själv tror!
 Och så mina kära barn... Igår när jag stressade iväg från jobbet och hämtade barnen vandrade tankarna iväg och de där dåliga samvetet högg hårt tag i mej. Under den sista tiden känns det som om allt varit upp och nervänt. Trötta barn, trötta föräldrar, trots, bråk och ingen kontroll alls... Tanken slog mej, jag är med mina barn alldeles för lite och när jag är med dem så är jag en sån där kass mamma som inte sitter ner och leker med dem.. Det är så mycket annat som skall fixas och grejas...
Dom växer upp så fort och jag hinner inte med deras utveckling och jag vet knappt vad dom lärt sig på skolan och förskolan... Eller jo det gör jag ju, men ändå inte. Vad håller jag på med? Dom är bara små en gång... Jag tänker att jag kanske borde vara hemma lite mer, gå ner i tid för deras (ja och så klart min skull oxå kanske). Men sen vet jag, jag vet att när jag gick hemma hela dagarna så höll både jag och kidsen på att krypa ur skinnet och det var även en massa bråk då oxå, fast det verkar jag ha glömt bort nu... (Och där blev det en liten paus i skrivandet.. Fick lov att leka fredsmäklare mellan 2 av syskonen Grunditz som bråkade. Den lilla bet den stora i benet... Ja varför är dom uppe nu? Fabian hade visst sovit på dagis och det resulterar ju i att han förstås vägrar sova nu i kväll... *suck* En avstickare så där;-))
Ja det är inte lätt det här livet, inte alls... Men det ska det kanske inte heller vara heller? Det kunde ju vara värre, det är jag väl medveten om.. Lite bråk och vilka drömmar man ska följa, ja det är ju småpotatis i jämförelse med andra sammanhang...;-)
Jag och grabbarna satt och tittade igenom lite gamla kort nu ikväll. För 4 år sedan såg det ut så här på Bokgatan... En nykläckt 1 dagars Fabian med sina stolta storebröder!

Och idag ser det ut så här... Mina STORA pojkar som snart inte bryr sig om jag är hemma eller inte, bara det finns mat på bordet;-)

 Då.. Skillnaden var ganska så stor mellan de små bröderna Grunditz....

 Idag, lika stora... Som tvillingar!;-)

Jag vet inte riktigt vad jag fick sagt med det här inlägget... Ett svamligt inlägg som det känns som om det numera blir, får liksom inte till den där riktiga helheten i inläggen mer... Det är väl den där förbenade tiden som flåsar mej i nacken med sin stress även där att jag inte kan få fram det jag egentligen vill...
Men jag tar med mej texten; Du lever bara en gång och den gången e nu och försöker välja de där vägskälet åt vilket håll jag ska gå...