Jag är tuff, men ändå så feg...

Det slår mej gång på gång, jag är en mycket tuff människa med metertjockt skinn på min näsa, men ändå så feg...
Jag har inga som helst problem att slänga mej ut från ett stort stup 10 meter upp i luften, hoppa rakt ut och ta tag i ett rep. Jag har inga som helst problem (oftast) med att säga som jag tycker och tänker. Där har jag växt flera meter som person på dessa 1½ åren (tack vare jobbet!)! Tycker jag annorlunda, ja då säger jag det rakt ut, inte fumlar undan det!
Det är verkligen något som har varit ett stort mål i mitt liv att jag ska bli bättre på just det, att säga som jag egentligen tycker och tänker och det går framåt!
Jag har inga som helst problem med höras och synas, jo för tro mej. Jag hörs och syns på flera mils avstånd med min höga röst och mitt höga skratt!
Jag har heller ju inga som helst problem att blotta upp hela mitt liv här inför er alla, inga som helst problem att visa min halvnakna kropp inför er;-)
Men så kommer det till den här fegheten. Fegheten att övervinna sin rädsla för helt nya saker så som att tex köra i en storstad. Åka flyg själv. Åka tåg många mil helt själv med en himla massa byten på vägen. Just där är jag så feg att jag nästan får en gnutta panik bara jag tänker på det...
Jag vet inte om det har med att jag kommer från en liten by, en liten by med få trafikregler, lagom stor trafik och ingen stress...
JA men det är väl bara sätta sig på tåget och åka upp till Stockholm, sitta där på tåget och njuta helt själv? Näpp, då skulle jag sitta och tänka: att tänk om jag somnar och inte vaknar där jag ska gå av?
Det har nått mina öron att den lyckliga lotten har hamnat på MEJ att köra en bil till Göteborg på fredag. Jag våndas redan och får en stor klump i min mage. Jag, den fega av den fega ska köra i morgonens rusningstrafik bland mängder av bilar och spårvagnar i Göteborg. Redan bara vid den tanken pärlas det i min panna. Hur i fåglarna ska det då bli på fredag? Måste nog ha en toarulle väl till hands, ja så jag kan badda min svettiga panna...;-)
Detta med fegheten till just sånt här saker har kommit smygandes ju äldre jag blivit, rädslan att virra bort sig, att komma bort....
Jag flög helt själv för 7 år sedan till London. Jag körde först helt själv ner till Malmö och tog flyget över och mötte upp Jonas där. Jag var lika nervös då, men jag klarade det!
Men jag svettas ändå vid tanken på att jag ska köra på fredag, köra helt själv i en storstad;-)
Men jag ska fixa det, jag ska, jag ska, jag ska! Och om jag klarar det så vet jag ju att jag kommer att växa flera meter av stolthet och ännu en gång bevisa för mej själv att jag vågar mer än vad jag tror!!