tisdag 25 mars 2014

Att ständigt jaga....

Efter inlägget som jag skrev förra veckan, där jag känner att jag står i ett vägskäl och inte riktigt vet vart jag är på väg?
Så har jag ältar lite detta med mina nära och kära om varför jag känner så just nu...
Jag känner att jag ständigt jagar. Jagar den där bättre kroppen, de där bättre hemmet, den där karriären, den där tiden osv...
Hela tiden den där jagan, att man liksom inte uppskattar det man har, trots att man egentligen har det väldigt bra. Visst är det konstigt? Vi bor i norden, i Sverige. Ett av de bättre länder i världen, har ett jobb, har 3 underbara barn, en man och ett fint hus och ändå är man aldrig riktigt helt nöjd.
Blir man någonsin nöjd? Helt nöjd? Kanske ska man inte bli det?
Det känns som om jag jagar ännu mer nu än vad jag gjorde för några år sedan. Jag vet inte riktigt vad det är som kommer sig att jag jagar så mycket nu? Kanske är det min ålder, den där åldern där jag helt plötsligt känner mej mer behövd på arbetet, har mer tid att fixa här hemma, har mer tid att fokusera på mej själv. Inte bara torka spyor, amma och byta blöjor... 
Jag vet inte?
Jag vill så mycket. Hela tiden. Jag jagar, men känner mej inte helt nöjd... Det stressar, stressar mej mer än vad jag tror...
Har jag måne kommit in i en tidig 40-års kris? Ja frågorna är många som susar genom mitt huvud denna blåsiga tisdagskväll och inga svar har jag..
Jag tänker oxå, vad vill jag bli när jag blir stor? Jag vet inte? Men jag borde absolut jobba med något där jag får visa vem jag verkligen är! 
Och den där kroppen... Borde jag inte känna mej lite nöjd, ja jag har ju ändå gjort en resa med min vikt. Men nä, inte då... Aldrig nöjd...
Och hemmet.. Hemmet som man ständigt vill göra om, hela tiden. Men det blir liksom aldrig klart, inte så som vi egentligen vill ha det...
En sak vet jag iallafall. Jag har växt, växt som person de sista åren. Blivit vuxen och kan och vågar göra saker som jag aldrig hade vågat för några år sedan...
Och en sak till.. Jag skulle aldrig i hela mitt liv vilja vara 17 år igen, aldrig. Fy tusan för den åldern... Då jagade jag oxå pojkar;-) något, men då visste jag inte riktigt vad jag jagade... Jag jagade nog mer mitt inre på ett helt annat sätt än vad jag gör idag. Ja för idag står jag med båda mina fötter stadigt på jorden och har en härlig trygghet! Så ja, kanske ska jag inse. Jag tror jag börjar bli vuxen!;-)
Ännu ett svamligt inlägg med orden helt osammanhängande. Men gud va härligt det är att få skriva av sig. Låta orden svepa genom hjärnan och låta dem dansa ner på tangentbordet...
Det är inte alltid lätt att sätta dom där orden som springer förbi inuti mitt huvud.. Orden som sitter på min tungspets och som bara vill ut, men som är så svåra att formulera om till dom till ett bra inlägg...
Nej jag är inte på någotvis deppig. Jo, må hända en liten släng av vårdepp kanske? Våren som man ska vakna till liv och känna glädje, kan oxå stressa en hel del. Man vet att den där badsäsongen väntar, man ska springa runt i bikin, trädgården ska vara fin, solens fina strålar skiner in genom fönstrena och visar hur allt dammigt de är inne. Ja allt de där stressar och ger kanske en liten light version av vårdepp?  Och mitt i allt är jag så trött, så trött att jag skulle kunna sova dygnet runt.. Vårtrötthet kanske?

6 kommentarer:

  1. hej. Jag känner igen mig i det du skriver, att man vill så mycket och aldrig blir riktigt nöjd. Men vi kanske har för höga krav på vad lycka är, tror vi måste se dom små stunderna som är fina och härliga, blir så mycket enklare då, öva tex på kvällen att tänka på tre bra saker under dan tex en fika med en vän, en kram av barnen, ett skratt med mannen. Vi måste bli bättre på att leva i nuet, och med det att vara närvarande, att precis nu bara vilja vara och göra det jag gör. läs om mindfulness och träna avslappning. kram från Malin.

    SvaraRadera
  2. Det är nog vanligt att känna som du känner. Jag har känt en liknande känsla senaste månaderna. En känsla av tomhet som jag inte kan sätta fingret på. Som du säger; jag har ju "allt", så jag borde vara nöjd... Svårt när man inte själv vet vad det är som händer.

    Kramar!

    SvaraRadera
  3. Sådär kan jag också känna! Väldigt tänkvärt skrivet och skönt att man inte är ensam om funderingarna! :) TACK för ett bra inlägg!

    SvaraRadera
  4. Precis sådär kände jag för ca 10 år sedan när jag var mellan 30-35 nånting, det slutade med att vi flyttade. Inte långt, bara 500 meter, men det blev en förändring och då fick jag en ro i min kropp och sen har det hållt sig så. Nu jagar jag verkligen inte.... jo, den perfekta kroppen såklart men den springer hela tiden ifrån mig :-D
    Kramar

    SvaraRadera
  5. Jag känner EXAKT likadant! Både vad gäller att jaga, tröttheten och stressen över det som du skriver om trädgård, bikini och dammet! Allt det där stressar mig också, för på sommaren är det så mycket som måste fixas ute och man vill vara ute men samtidigt förfallet huset där inne och man har gräs och smuts överallt och grannens trädgård är ALLTID mycket finare och mer välskött!
    Puh...
    Stor kram!

    SvaraRadera
  6. Känner så väl igen mig. Hela tiden på jakt. Men efter vad? Nä. Nu får det vara slut tänkte jag och fixade en ny blogg. "Livet börjar vid 40". :)

    SvaraRadera

Tusen tack för din kommentar!