Att ständigt jaga....

Efter inlägget som jag skrev förra veckan, där jag känner att jag står i ett vägskäl och inte riktigt vet vart jag är på väg?

Så har jag ältar lite detta med mina nära och kära om varför jag känner så just nu...

Jag känner att jag ständigt jagar. Jagar den där bättre kroppen, de där bättre hemmet, den där karriären, den där tiden osv...

Hela tiden den där jagan, att man liksom inte uppskattar det man har, trots att man egentligen har det väldigt bra. Visst är det konstigt? Vi bor i norden, i Sverige. Ett av de bättre länder i världen, har ett jobb, har 3 underbara barn, en man och ett fint hus och ändå är man aldrig riktigt helt nöjd.

Blir man någonsin nöjd? Helt nöjd? Kanske ska man inte bli det?

Det känns som om jag jagar ännu mer nu än vad jag gjorde för några år sedan. Jag vet inte riktigt vad det är som kommer sig att jag jagar så mycket nu? Kanske är det min ålder, den där åldern där jag helt plötsligt känner mej mer behövd på arbetet, har mer tid att fixa här hemma, har mer tid att fokusera på mej själv. Inte bara torka spyor, amma och byta blöjor... 

Jag vet inte?

Jag vill så mycket. Hela tiden. Jag jagar, men känner mej inte helt nöjd... Det stressar, stressar mej mer än vad jag tror...

Har jag måne kommit in i en tidig 40-års kris? Ja frågorna är många som susar genom mitt huvud denna blåsiga tisdagskväll och inga svar har jag..

Jag tänker oxå, vad vill jag bli när jag blir stor? Jag vet inte? Men jag borde absolut jobba med något där jag får visa vem jag verkligen är! 

Och den där kroppen... Borde jag inte känna mej lite nöjd, ja jag har ju ändå gjort en resa med min vikt. Men nä, inte då... Aldrig nöjd...
Och hemmet.. Hemmet som man ständigt vill göra om, hela tiden. Men det blir liksom aldrig klart, inte så som vi egentligen vill ha det...

En sak vet jag iallafall. Jag har växt, växt som person de sista åren. Blivit vuxen och kan och vågar göra saker som jag aldrig hade vågat för några år sedan...

Och en sak till.. Jag skulle aldrig i hela mitt liv vilja vara 17 år igen, aldrig. Fy tusan för den åldern... Då jagade jag oxå pojkar;-) något, men då visste jag inte riktigt vad jag jagade... Jag jagade nog mer mitt inre på ett helt annat sätt än vad jag gör idag. Ja för idag står jag med båda mina fötter stadigt på jorden och har en härlig trygghet! Så ja, kanske ska jag inse. Jag tror jag börjar bli vuxen!;-)

Ännu ett svamligt inlägg med orden helt osammanhängande. Men gud va härligt det är att få skriva av sig. Låta orden svepa genom hjärnan och låta dem dansa ner på tangentbordet...

Det är inte alltid lätt att sätta dom där orden som springer förbi inuti mitt huvud.. Orden som sitter på min tungspets och som bara vill ut, men som är så svåra att formulera om till dom till ett bra inlägg...

Nej jag är inte på någotvis deppig. Jo, må hända en liten släng av vårdepp kanske? Våren som man ska vakna till liv och känna glädje, kan oxå stressa en hel del. Man vet att den där badsäsongen väntar, man ska springa runt i bikin, trädgården ska vara fin, solens fina strålar skiner in genom fönstrena och visar hur allt dammigt de är inne. Ja allt de där stressar och ger kanske en liten light version av vårdepp?  Och mitt i allt är jag så trött, så trött att jag skulle kunna sova dygnet runt.. Vårtrötthet kanske?