När olyckan är framme...

Strax innan lunchtid satt grabbarna och tittade på TV (en liten paus mellan stunderna ute i den härliga solen!) och jag var på väg in i duschen... Jag hör hur Alfred gallskriker, men ljudnivån är oftast ganska så hård och hög från grabbarna så jag reflekterade inte så mycket över hans gallskrik.. (Ja döm mej gärna, men så är den bistra sanningen...)
Han slutar inte gråta, så jag går till honom och får se att det rinner blod från hans lilla panna... Han hade då snubblat (på en isfläck? Ja är man snart 6 år så är det visst liiite svårt att hålla reda på både ben och armar samtidigt;-)) på golvet och ramlat rakt in i bordskivan och slagit i pannan som resulterade i ett stort jack...
Så nu har vi även provat på att besöka Laholms vårdcentral... Vi kanske snart kan skaffa ett klippkort även här på den här vårdcentralen, för ja vi har ju ett hemma;-)
Vår lilla otursfågel.. Är det inte hjärnskakning, kvistar i ögonen eller brutna nyckelben. Ja då är det jack i pannan...

Klister, tejp och plåster och blodet slutade rinna och nu hoppas vi att det läker fint och att han kommer att slippa ett fult ärr...
Han var sååå duktig där han låg och lät sköterskorna tejpa och klistra hans lilla sår, inte en endaste liten tår! Världens duktigaste Alfred som är full av otur... En riktig liten kämpe!!