Jag MÅSTE verkligen lära mej hitta ett bra och jämt tempo...

Igår var det en sån där skön slöisdag, precis vad jag behövde för både kropp och själ! Bara var, sov middag, åt och slöade ännu mer! Men blir det lite för slött så börjar den där orosmasken i kroppen att krypa runt i min kropp och jag vet att gör jag inget nu, så tar sig orosmasken ut ur min kropp och omvänder mej så att jag blir på dåligt humör. Så istället för att bli sur och tvär för att jag var rastlös, gav jag mej ut på en springtur! Bra jobbat Karro, jag har äntligen lärt mej hur jag och min kropp funkar och det tog nästan 34 hela år att fatta detta att lära känna min egen kropp! Bättre sent än aldrig;-)
När jag gav mej ut kände jag att mina ben var pigga och på hugget. Helskotta vad dom sprang gött! Jag vet att jag alltid måste hålla tillbaka mej själv för att inte rusa för fort. Men jag hörde inte damens röst från runkeepern pga blåsten och pinnade på och JA det fick jag minsann äta upp de sista kilometrarna...
Jag MÅSTE verkligen lära mej att hitta ett bra och jämt tempo! Att ha samma jämna tempo HELA rundan och inte rycka ifrån så fort de första kilometrarna, för att sedan dör både jag och mina ben dom sista kilomterarna. Och skulle jag hålla ett jämt tempo hela tiden, så skulle jag så klart kunna springa ännu längre utan att dö...
En lätt ekvation, men ack så svårt verkar det som att få in detta i min tröga hjärna...

Jag dog nästan den sista kilometern, det var snuskigt jobbigt. Speciellt upp för alla jädrans backar som Skillingaryd består av...
Jag svor mej igenom dom och piskade mej själv hårt i ansiktet och blev arg på mej själv att jag just tog den delen av byn...
Så jädra jobbigt under tiden. Men den där sköna känslan efter ett hårt och tungt pass är helt sannolikt underbart skönt när man får slänga av sig alla kläder och lägga sin svettiga kropp på golvet och andas ut!!
Speciellt när man får omsorg av sina små grabbar som tycker mamma är sååå svettig att de bara måste få känna på den svettiga pannan om och om igen!;-)
Att jag förbannar dessa backar här i byn, men dom ger oxå en grymt bra träning! Jag tänker så här: Tänk så lätt det kommer bli nästa gång jag springer på en plan väg, då kommer jag ju att susa fram;-)
Just nu känns en mil väääldigt långt bort att jag ska kunna klara detta i mars månad. Men skam den som ger sig och jag tränar vidare!!

Att göra plankan tillsammans är så mycket roligare, speciellt när morsan tar kort;-)