torsdag 6 maj 2010

Hemma igen....

Jaha då var det dax igen. Jag pratar förstås om magsjukan som åter härjar på barnens dagis..... Jag blir så trött på detta så det är inte sant. De hann iallafall vara där i 2 dagar innan skiten återkom:-(....

Så nu blir det omplanering på schemat här hemma. Vet inte riktigt vad vi ska göra. För ut går det knappt att gå. Det är riktigt isande kallt och man bara väntar på att snön ska börja singla ner från himlen...
Det får nog bli ett litet frest att sommar städa altanen. Bara på med vantar och mössa och ge sig ut dit;-)

Det har varit ganska skönt när barnen åter har varit på dagis. Jag har liksom kunna andas ut och gjort sånt jag bara ville. Alfred är ju som sagt ganska krävande och Douglas tycker det är pest att gå hemma så här med mig. Han är som en liten minitonåring och bryter ihop för minsta lilla, slår i dörrarna, gråter stora krokodil tårar och skriker.... Mitt tålamod är redan slut när han sätter igång så då är cirkusen igång här hemma... Åter tillbaka till Alfred. Han är verkligen ÖVER allt. Säger jag till honom så är han åter tillbaka där han inte fick vara på några sekunder. Är det någon här eller vi är borta så slåss han och bitts. Även han gråter och skriker i mängder..... Oj nu blev det lite invecklat. Men jag fick lov att bara spy ur mej lite frustation. Vet inte hur jag ska bli en bättre förälder. Känner att jag för tillfället inte har så mycket andrum som jag kanske borde behöva. Oj va jag klagar tänker ni... Men det är så livet är just nu;-)!!
Turen är ju att Fabian fortfarande är extremt snäll, han sover, äter och skiter bara om dagarna. Ett litet skratt kommer då och då och hans vakna tid ökas upp för var dag som går. Nu inväntas även hans trots ålder;-)

1 kommentar:

  1. Å jag förstår verkligen vad du menar med att Alfred är överallt. Alma är likadan. I måndags var jag så trött på henne att jag ville säga upp mig som mamma. Då hade hon varit och hämtat hela äggpaketet i kylskåpet och knäckt alla äggen på golvet i tv-rummet.
    Men förhoppningsvis så kommer de att lugna sig när de blir lite äldre, men ibland undrar man hur man ska orka och vänta på att det ska ske.
    Kramar Johanna

    SvaraRadera

Tusen tack för din kommentar!