Piga?!

Känner mej just nu som en slags piga som går här hemma och sköter allt. Mina dagar är nästan schemalagda för att få ihop allt här hemma... För de är faktiskt inte alltid det är en dans på rosor att gå hemma och vara mammaledig. Jag har varit hemma i över 2½ år nu. Det börjar märkas lite här och var att jag har varit de och tagit hand om alla sysslor.. Känner att jag inte riktigt har något eget liv utan bara går här hemma och gnuggar och städar i varje hörn, plus tar reda på tvätt, handlar och lagar mat, ja listan kan bli lång... Men jag känner att jag har blivit alldels för inrutad och håller på att kvävas av detta, så ska det ju inte vara?.. Inte ska man dåligt av att få gå hemma med sina älskade barn? Det är ju en stund i livet som man verkligen ska njuta av. Men istället så känns det bara som om jag klagar på allt och alla. Barnen och jag är ständigt i konflikter om allt och när pappa kommer hem från jobbet eller är hemma på helgerna så höjer barnen honom till skyarna och betraktar honom som en kung och därav blir jag en grå tråkig piga som bara gnälller på allt... Jag vill inte att det ska vara så här, men tror att det är jävligt lätt att ändå hamna i ett sånt här "fack" när man går hemma.

Jag vet att jag inte borde klaga, men just nu idag så känner jag mej så här och är arg och besviken på detta. De enda jag vill vara är ju en glad och positiv mamma med massa energi som speglar av sig på barnen! Jag vet att de är så enkelt att tänka och att säga till andra: -Ja men skit i tvätten och städningen, det kan du göra en annan dag. Ja visst kan jag men då kommer jag inte in i tvättstugan sen och då får vi ringa efter en plogbil om vi ska ta oss in i huset igen... För jag tror att dom som aldig varit hemma och varit föräldra ledig med 3 barn och med ett stort hus inte kan sätta sig in i hur dant det är att vara hemma, det är som sagt inte alltid så lätt...

Faaaan jag vill ju vara en glad mamma ju och inte någon jäkla sur kärring som ständigt är arg och bitter:-( Är det bara jag som känner så här? En slaks frustation... Jag vet att jag kommer att ångra ihjäl mej att jag känt och tänkt så här om ca ett år när jag står där på mitt jobb och tycker att det är pest att jobba... Hur kommer vi att fixa allt då? Jobb, hemmet, laga mat, handla? Herrgud jag har de nog bra ändå??! Åh aldrig är de då bra.....