
Har varit och snusat på lilla Harry ikväll! Han var så liten, så liten. Mina barn har aldrig varit så små. En annan föder ju barn över 3 kilo eller 4 nästan 5 kilo...;-) Fast det bara var dryga 7 månader sedan jag höll min nyfödde Fabian i min famn så var det ändå trixigt att hålla en sådan där liten krabat igen. Man har liksom glömt bort hur det är när de är så små.....

Han var i vilket fall helt ljuvlig och fick min livmoder att skrika: Ett barn till!!!!
Tyvärr går inte min kära sambo med på det.... Hade jag fått bestämma så hade barnproduktionen fortsatt här på bokgatan. Jag vet inte vad det är som gör att jag känner att jag vill ha många barn? Men på ett sätt känner jag mej inte klar med barna födandet.... Tänk att jag aldrig mera ska få vara gravid, aldrig mera få föda barn och aldrig mera få amma. Det känns som en slags sorg att aldrig mera få upplev detta. Jag är såååå glad att jag har fått tre helt underbara barn som är bara mina och Jonas, men ändå... På någotvis så måste jag inse detta och gå igenom en slags sorg, en fas i livet där jag måste inse att vi inte bara kan producera barn... De växer ju upp en dag och blir stora. Alla ska ha sina olika slags aktiviteter och den ene håller på med den sporten och den andre en annan och den tredje något som tar jätte mycket tid. Jag vill inte neka dom till det, både jag och Jonas måste då finnas till hands. Barnen ska ju inte behöva känna sig utanför och inte få hålla på med den sporten som de önskar bara för att vi inte har tid, bara för att vi har skaffat många barn så ska de inte behöva lida för det...
Men idag känns det tungt att inse att jag aldrig kommer att få uppleva de där fantastiska som ett nytt liv har att ge... Aldrig mer.....
Hur känner ni? Vill ni ha flera barn eller är ni helt färdiga? Känner ni som jag, en slag sorg? Eller är jag helt ensam om att känna så här???
Jag hoppas att ni som läser detta, läser det med respekt och inte dömmer mej på någotvis. Alla är vi olika....