Jag är inte perfekt!

Alltså jag har så otroligt mycket på mitt hjärta just nu! Så mycket att jag snart svämmar över och jag har svårt att sortera mina tankar och vill bara häva ur mej dem! Skriva, skriva och åter skriva... Ja för här på min kära blogg kan jag ventilera om allt och bonusen är att jag har er som läsare som jag kan ventilera mej med!
Men så har jag kommit till ett stadie här i livet där jag har blivit otroligt konflikträdd och tar åt mej så otroligt mycket över att få negativ kritik (trots att jag själv kanske ger kritik som sticker i andras ögon) och väljer då att istället för att blogga om det, vänder att hålla det inom mej själv istället för att jag ska må dåligt för att jag kanske råkar trampa på någon annans ömma tå...

Men nu kan jag inte vara tyst längre, jag måste få ut lite av de tankar som gnager inom mej och som  jag just nu går omkring och retar mej på....
Jag är inte perfekt, jag är långt ifrån normal det vet ni ju... (Vem är förresten normal?;-))  Jag kan faktiskt vara riktigt ful ibland och fy sjutton va gött det är! Ja alltså KAN om jag vill, he he... Jag kan också vara snygg om jag lägger den sidan till och det kan faktiskt vara riktigt roligt!;-) Men just nu ser jag ut som en gris med avnött nagelack, men ja grisar kan ju också vara söta...;-)
Men jo vad var det nu har tänkte på... Jo det var det här till att allt jämt ska vara så förbaskat perfekt och bra och alla (ja i alla fall många där ute) ska vara så himla perfekta! Hela deras liv är som en endaste stor fantastisk rosa moln som de gärna lägger ut på både instagram och facebook! De perfekta bilderna på sig själv, på deras hem och ja och på deras träningar! De skriver små söta ord till varandra på fejjan och ba: -Du är så bäst, du är min förebild och du är sååååå snygg! Ja alltså jag ska inte sticka under stolen med att jag inte älskar såna där kommentarer med, för det gör JAG! Jag menar att få bekräftelse är ju helt underbart, det behöver vi ju alla ibland...
Men ibland kan det bli lite tu match om man säger så... När "vänner" skriver till varandra, vars vänner är vänner till andra vänner som man dessutom har hörts snackats skit bakom deras ryggar. Men så helt plötsligt är det så himla tajta och allt är så gulligulligt och det är hjärtan hit och det är hjärtan dit...
Då vill man liksom bara spy och skrika (Ja okej, det kan vara ganska så svårt att just spy och skrika samtidigt, men det går om man vill;-)): -Men herreguuuuud, hur kan ni ha blivit så goda vänner nu helt plötsligt, vad hände med det där att du inte alls gillade hen för bara 3 månader sedan? Ja ja, man kan ju så klart ändra sig och dom kan ha ändrat sig. Men nä sånt där gillar jag inte.. Och VARFÖR måste dom skriva det så öppet? Skriv sånt där på ett SMS istället... (Jo ok, jag kan också skriva hjärtan hit och hjärtan dit och kommentarer, men då menar jag faktiskt det! Tyvärr så tror jag inte att alla dessa som skriver så till varandra, innerst inne egentligen tycker så. Utan skriver så bara för att få bekräftelse av något slag...?!)
Avundsjuka hos mej? Ja det kan det absolut vara, det har jag inte sagt något om och JA det sticker i mina ögon och det hugger som knivar i mitt hjärta. Men jag är ärlig och erkänner detta i alla fall... 

Alltså nu fattar jag att jag kommer att få ett helt lass med skit över mej och jag vet egentligen inte alls om jag är beredd att ta det. Kanske kommer jag att börja grina som ett barn när folk (ni alltså) reagerar och tycker att jag nog borde knipa igen. För JA jag skriver och lägger ju också ut en hel del bilder på instagram och framförallt här... Så egentligen kanske inte jag är den som ska sitta här och ha någon åsikt om sånt här.. För ja jag är väl kanske likadan, fast ändå inte?
Hur som haver så har jag aldrig (jo ok kanske ibland) sökt någon bekräftelse på att jag är snyggast i hela världen, att jag är så grym och att jag vill verka bäst!?

Åh herrejesus va svamligt detta blev och jag tror nog inte att ni fattar ett jota vad jag egentligen har skrivit ihop här... Men det känns ändå jäkligt skönt att få ur sig en del saker som ligger och bubblar inuti min lilla hjärna! Jag känner att hjärtat rusar, att jag liksom går igång att jag blir en gnutta irriterad på hur folk egentligen beter sig runt om i media.. Att folk kan bli så förändrade på instagram och facebook, fast att dom egentligen inte alls är så i det verkliga livet...

Hade jag bott i någon annans människas kropp så hade jag förmodligen gått ur både instagram och facebook bara för att jag just som nu känner mej en smula ledsen för hur det kan bli när man läser andras kommentarer och kommentarer till varandra.. Men nu är jag inte som alla andra, för jag är jag och därför väljer jag att ändå stanna kvar på dessa och blunda hårt och att försöka att inte ta åt mej så himla mycket av det som skrivs... Jag måste lära mej att det som skrivs på fejjan och instagram, kanske inte alls är så bra, bara för att det står där.. Ja ni hänger med va? Nä kanske inte, men ändå;-)

Som sagt, jag är glad att jag inte är perfekt, att jag inte söker bekräftelser hela tiden (Alltså som sagt, det kanske jag gör utan att jag tänker på det, men inte med mening i alla fall.. ;-)), att jag inte behöver vara bäst i allt. Jag är glad att jag är den jag är och jag är stolt att jag har min kära lilla äppelblommanblogg som jag kan ventilera mej ihop med! Och stoltast är att jag just har DEJ som läsare min blogg!!