Alla är vi olika....

Jag är av den människosorten som är i behov att prata, prata och få skriva av mej... Jag ältar saker, gråter, skrattar och ältar lite till...
Att få skriva av mej som jag har gjort, det känns verkligen så skönt. Skriva precis hur jag känner. Jag är sån, jag måste få ut mina känslor och sorg och det får jag genom att skriva ner dem här! Att jag sedan delar av mej av alla mina känslor, tankar och ord till er. Ja, men det är ju bara för att jag är jag. Jag är ju sån och det känns så skönt att ni får läsa och ta del av mina ord!
Alla är vi olika. Många som bär på denna sorg som vår älskade vän har lämnat efter sig, bär på sorgen själv och inte delar med sig av den. Alla är vi olika, alla har inte det behovet som jag har att få prata, älta och skriva om detta. Det är ju deras sätt och det finns inga rätt eller fel, alla är vi olika och det är så skönt! Alla respekterar vi varandra för det. Alla är vi olika, alla ältar vi vår sorg på olika vis...

I morse var jag på kvinnofrukost! Det var en härlig frukost med över 100 stycken kvinnor i alla åldrar i missionkyrkan här i byn! Sussie Remnemark var inbjuden som dagens föreläsare!
Denna starka kvinna som gått igenom helvetes sjukdomen bröstcancer...
Tårarna rann längst våra kinder och jag tror inte att ett endaste öga var torrt... Under en timme berättade denna fantastiska kvinna om hennes resa genom cellgifter, operationer, strålningar, sorg, illamående, kärlek, skratt, vänskap, familj och kamp!
Hon är så klok och så stark! Hon delade med sig av alla sina känslor, delade dem med oss! Orden som hon sa gick rakt in i våra hjärtan. Dessa kloka ord om livet!
Detta är hennes resa, hennes bearbetning, hennes återhämtning från denna resan.
Hon var öppen om sin sjukdom, öppen vilken skitdag hon hade när det var som värst...
Alla är inte så, alla delar inte med sig om detta... Återigen, alla är vi olika...
När jag kom hem därifrån kände jag mej helt matt, matt och tom. Jag frös... Men ändå kände jag mej så varm i hjärtat...
Även om det var tufft att lyssna på Sussie och hennes resa, så gav det ändå mej så mycket värme och styrka!
Livet är fan inte rättvist någonstans och måtte jävulen ta denna skitsjukdom cancer....

Kvinnor, flickor, tjejer, kärringar, män, pojkar, gubbar, killar!! Ja vad nu ni än må vara! Kläm och känn på era bröst. Kläm på din frus, sambo, särbos, flickväns bröst! Kläm och känn!

Det låter klyschigt och kanske möjligtvis ibland en gnutta löjligt. Men fånga dagen, vi vet verkligen inte vad som väntar bakom hörnet. Det enda vi vet idag är vad som hände igår, förra veckan och förra året. Vänta inte för länge med något som du drömt om länge.. Vi vet inte vad som händer i eftermiddag, imorgon, nästa vecka eller nästa år...

Jag kan verkligen rekommendera er att lyssna på Sussie när hon föreläser! Klicka HÄR för att komma till hennes hemsida!