Det syns inte utanpå...

Smärtan i bröstet gör så förbannat ont... Den gör så ont så jag nästan kipar efter luft...
Jag trodde jag var någorunda förberedd, förberedd för att vår älskade vän skulle få sina änglavingar  och flyga upp till himlen, men ack så fel jag hade... Jag har nu insett att man ALDRIG kan vara nog förbered på något sådant, ALDRIG!
Min kropp skaka, tårarna rinner hela tiden och varje kväll som jag går och lägger mej känns det som om jag sprungit ett helt maraton... Varje muskel i kroppen gör ont, det svider i hjärtat och den där klumpen i bröstet och magen gör så förbannat ont...
Jag orkade inte, jag stod inte ut, jag höll på att gå sönder idag på jobbet. Så jag gick hem... Jag tror jag håller på att gå sönder inombords, det syns inte utanpå... Men det gör så ont..
Alla är vi olika, några av oss tycker bara det är skönt att gå till jobbet och låta tankarna vila på något annat för ett litet tag, men nej jag kan inte... Jag kan inte låtsas, jag kan inte det...
Nä för visst, jag är nog kanske samma glada Karolin när någon träffar mej, men så är det inte. Det gör så förbannat ont i mej....
Jag hade nästan daglig kontakt med Lasse... Det har vi haft sedan vi blev kompisar för 14 år sedan.. Var det inte genom worldfeud, så sms:ade vi... Det var inte ofta vi ringde till varandra.. Det här med att prata i telefon var liksom inte hans grej..
Vi var som 2 motpoler till varandra... Jag var alltid den som hördes och syntes, han var den som var lite blyg och försynt.. Men ändå klaffade vi så förbannat bra han och jag!
Jag är ju en samlare.. Ibland bra, ibland lite sämre... Men just idag kände jag att lyckan blev total när jag tittade på min mail och jag sparat ALLA mail som han skickat till mej under åren, ALLA!!!
Ja det begav sig på den tiden då man inte SMS:ade så mycket, utan då skickade vi mail till varandra, ibland flera gånger om dagen, ibland någon gång i veckan...
Ikväll har jag läst igenom alla mailen. Jag blev helt varm i hjärtat och jag kunde nästan känna hur han satt bredvid mej...
Ord som handlade om både sorg, glädje, skratt och tankar! Vi har liksom funnits där för varandra!
Jag satt här ikväll och var på väg att skicka en inbjudan till honom på wordfeud och skriva att han absolut måste ladda hem ett sånt där skitjobbigt beroende spel på telefonen.... När jag var på väg kom jag på det, det går ju inte.. Fy fan....
Han var bland den smartaste personen jag kände! Jävligt synd att han inte gjorde något åt det, att han skulle kunnat pluggat till vad som helst, ja det är jag helt säker på...
Han fattas mej och det gör så ont, det gör så ont att jag håller på att gå sönder... En sån där smärta som inte syns utanpå, men som gör så ont att man nästan går sönder inombords.....

I dagens tidning....

 

åh gud det gör

så ont att någon

så nära kan vara

så långt bort...

Jag vet att jag måste ta mej i kragen nu, jag måste för min egen skull och alla andras.. Men jag har tillåtit mej att få bryta ihop nu, bryta ihop totalt för att sedan kunna komma igen! Jag tror att det kan vara den bästa medicinen, i alla fall just nu... Gråta, skrika, skratta, prata, älta och gråta ännu mera...

Mitt/vårt liv kommer ju ändå att fortsätta rulla på som vanligt, det är en konstig känsla. Men ur detta fruktansvärda har något inom mej börjat växa, (nä inte en bebis;-)) tankar och att jag känner att jag är mer tacksam till småsaker som jag inte ens reflekterade över för bara några veckor sedan...
Tyvärr ska man behöva få en sån här ond käftsmäll för att fatta, fatta att det är det lilla som gör allt det stora!
Jag är så evigt tacksam för att "vårt" gäng av kompisar är så tajta, att vi har en sån underbar relation till varandra, där vi kan vara oss själva ALLTID!