Dagens reflektioner...

Jag kunde inte sova igår.. Många tårar, tankar och minnen susade igenom mitt huvud.. Livet alltså, det sköra livet som är så fruktansvärt fantastiskt, men också så fruktansvärt orättvist! Frågorna är många? Varför? Varför? Varför? Så skört det är vårt liv som bara är till låns... Cancerhelvetet kan fara åt helvete, jag hatar den, jag HATAR dej ditt äckliga monster...
Vi ventilerar jag, min käre man och vänner... Pratar mycket, pratar om livet, pratar om vår älskade vän! VARFÖR?
Jag har så många tankar i min hjärna just nu så att dom håller på att svämma över. Jag vill skriva så mycket om min älskade vän, men jag gör det inte. Inte än... Han har funnits vid min sida i så många år, genom glädje och sorg, ALLTID! En sån vän skulle ALLA ha!
Med hjärnan under armen och tankarna susandes som en bisvärm drog jag iväg från byn och hamnade 8 mil hemifrån! Framåt 12 började som vanligt min mage att knorra och jag stannade till och skulle äta! Rotade i väskan efter plånboken, men insåg att den låg hemma på bänken...
Jaha, bara att bita ihop och låta magen kurra högre än motorljudet från bilen...
När jag körde hem tog spolarvätskan slut! Skitbra, eller kanske inte med tanke på att det kom snöblandat regn ner från himlen och alla bilar skvätte hej vilt! Nä, jag kunde ju faktiskt inte köpa nytt. Hade ju inga pengar med mej...
Hem och hämtade kottarna och körde Alfred på redskapsgympan. Han ville inte. Han grät. Tokgrät. Och jag var den elaka mamman som tvingade honom att ändå gå. Har man börjat på en aktivitet, ja då får man också gå på den, trots att så klart leken med kompisen just då var så mycket roligare. Punkt.
Jag ångrade mej förstås när jag kom hem. Varför tvingade jag honom? En timme senare kommer han hem och är glad och berättade att han hängt i ringar och gjort volter, det var sååå kul! Jag pustade ut, min magkänsla och mitt tvingande att han skulle gå på gympan idag var kanske ingen galen ide i alla fall, trots att jag var en hemsk mamma en timme tidigare...
Ikväll har jag och min underbara vän varit ute och gått. Ventilerat och andats frisk luft! Vi halkade, det var halt. Hon ramlade och slog sig i knäet, men det gick över...
Ikväll åt vi kyckling.. När jag tar fram kycklingen ur dennes förpackning kommer tårarna... Kyckling som låg där hade en gång haft ett liv... Nu låg den här på min köksbänk och var så naken... Jag kunde inte äta av kycklingen, jag kunde det bara inte...
Dagens reflektioner...
Saker som gör ont, saker som just då känns så fruktansvärt stora, men som i ett annans liv kan tyckas som en liten fis i rymden..
Att jag inte kunde äta idag pga av att jag inte hade pengar med mej. Ja men jag åt ju 4 timmar senare och jag KUNDE äta. Jag fick ner min mat och jag blev mätt... Det är inte alla som blir det och kanske inte ens kan äta...
Att spolarvätskan tog slut, ja visst att jag blev jäkligt irriterad just då. Men jag tog mej ju fram och det gick bra!
Alfreds tårar som kom när jag tvingade honom gå på gympa. Ja det gjorde ont, men jag vet ju att han gillar det...
Promenaden med min vän som kunde ha hamnat på akuten med brutet ben. Ja men ett brutet ben går att laga, det gör tyvär inte andra skitsjukdomar...
Kycklingen som var så naken och stendöd där den låg. Det gjorde ont i mej...
Livet, livet, livet. Fan va små grejer kan bli stora, men som hos andra som har det så mycket värre kan vara så små...

Den sköra lilla kycklingen ikväll får bli dagens bild... En reflektion på hur skört livet är och hur det kan kännas en helt vanlig, fast ändå ovanlig onsdag i januari...