Den där känslan....

När man kliver ur bilen 1,5 timmes bilfärd hemifrån och är så där lagom trött och bara vill öppna upp dörrarna till stugan, bära in alla väskor, hälla upp de där glas rödvinet och slutligen bara häva sig i soffan som man längtat efter hela dagen, då Jonas formar orden i sin mun och i slow motion säger: -Fan, jag glömde nycklarna hemma och sliter i dörren! Den känslan..

Jag trodde först han skämtade, men insåg ganska så snabbt att det var jävligt mycket allvar med vad han sa... 

Förstås blev jag irriterad, men inte alls så som man kan tänka sig att jag kan bli.(Ja jag har en tendens att bli ruskigt irriterad på en bråkdels sekund;)) Ja liksom när de brinner till i lilla huvudknoppen och jag hinner säga en himla massa ord innan jag hinner tänka och som är så onödiga..

Jag svalde ilskan och fick tänka bort de där goda glas rödvinet, de sköna slappet i soffan och istället var jag beredd på att få sätta familjen i bilen (igen!!!) och åka hem, alternativet sova i bilen tills våra goda vänner skulle dyka upp imorgon...

Men istället var Jonas lugnast av dom lugna och slog ett samtal till en låssmed och nu är vi äntligen inne i vår stuga, hurra!

Den där känslan att vara utelåst 15 mil hemifrån, den känslan är inte alls rolig, den skojar man liksom inte bara bort så där... 

Inte då iallafall, men nu skrattar vi hysteriskt åt Jonas fruktansvärda glömska...En jädrans tur att han inte glömde sitt huvud hemma utan att han kom ihåg det iallafall;)

Jag tror att vi aldrig mer kommer åka ner hit igen utan att checka både en och två gånger om nyckeln är med. Man lär sig av sina misstag, men man ska väl aldrig säga aldrig kanske? Inte när de kommer till oss, familjen Tajkon;)