Lycklig!!

Ibland kan jag tänka: Vad gjorde jag/vi innan vi fick barn? Behövde jag verkligen städa och plocka efter 1 eller 2 personer. Behövde tvättmaskinen ens köras? Att jag ens hade mage att klaga på att jag var trött. Då var det ju ändå mitt eget fel om jag själv valt att vara upp på nätterna och fått för lite sömn....

Nu är det de enda jag gör på dagarna, tvättar, städar och lagar mat....
Förstår ni hur mycket tid vi måste ha haft för oss själva innan vi fick barnen. Inte konstigt att man hade tid för att bråka och tjafsa med varann. För inte ens det har vi tid med längre;-)

Inatt har jag sovit så dåligt. Jag har vaknat av minsta lilla ljud och inte kommit in i den där djupsömnen. Tänkte innan jag somnade att denna lilla bebbe verkar mycket lugnare än vad Alfred var. Men tje fick jag, den har levt rövare hela natten.....
Hur dumt det än må låta så har jag fortfarande väldigt svårt att fatta att jag har 2 underbara barn och ett på väg. På någotvis så förstår jag inte att det är mina och Jonas avkommor utan att det är någon annans som vi bara har fått låna. Den tanke slog mej ännu en gång igår när vi var ute i skogen och plockade kottar. Tänk att dessa underbara barn bara är mina och Jonas!

Ibland måste jag nästan nypa mej i armen för att jag inte ska tro att jag går och drömmer. Jag har det så bra! Jag är snart 30 år, ett stort härligt hus och en så underbar sambo. Jag är så nöjd med mitt liv! Ibland undrar man om det alltid ska få vara så här? Tänk om något går fel? Tänk om något händer i vår familj, någon av oss kan ju faktiskt bli sjuka.. Hur ska vi någonsin kunna lösa detta? Ber till gud varje kväll att vi ska få vakna friska och krya och att bebben i magen ska vara frisk när den kommer ut....

Vet inte om jag börjar hamna i någon form av 30 års kris när dessa konstiga tankar dyker upp i huvudet? Jag har så många frågor som det inte finns några svar på.....
Men det viktigaste just nu är att jag borde stanna upp lite i livet och bara njuta av det finaste jag har: BARNEN!!!