
Igår var jag på besök på förlossningen. Det är där specialistmödravården håller till. Jag tänkte skriva ett inlägg igår och berätta för er hur det gick. Men jag hade så mycket i huvudet så jag orkade inte....
Jag fick träffa världens bästa läkare! Tror inte jag träffat på någon bättre i hela mitt liv och dessutom var hon svensk så jag förstod varje ord vad hon sa!
Hon började att undersöka mej och konstaterade att min skada efter Alfred var mycket bra och hade läkt toppen.
(För er som inte vet. Så sprack jag väldigt mycket när jag födde Alfred. Jag fick en så kallad sfinkter skada av graden 4. Det innebär att jag sprack ända bak och 2 cm upp i analen plus att min ringmuskel gick av.
På min efterkontroll med läkaren så lovade dom mej ett snitt om jag skulle ha ett barn till pga av mina skador... Ska tillägga att Alfred vägde 4880 g och var 56 lång!)
Igår konstaterade hon att om jag vill så får jag föda vaginalt igen. Kan ju säga att jag nu får välja mellan pest eller kolera och vet varken ut eller in. Mina tankar de senaste dygnet har bara krätsat kring detta. Vågar jag verkligen föda vaginalt igen och riskera att få ännu större skador och kanske få skador och stomipåse resten av mitt liv? Eller om allt går bra så är jag på benen direkt efter förlossningen? Ett snitt är ju ändå en bukoperation och de rekommenderar vila i 8 veckor samt att jag ej ska bära mera än den nyföddes vikt. Och hur lätt är det här hemma och inte göra det?
Jag var ju så inställd på att bli snittad och nu vet jag varken ut eller in. Jag är verkligen livrädd för att föda vaginalt och är rädd om jag väljer det att det helt låser sig under förlossningen..... Och vilka skador blir det då på både barnet och mej?
Jag ska på bedömning/igångsättning i v 38+0. Om jag ska föda vaginalt så får jag inte gå längre pga att barnet förmodligen är ännu störren än vad Alfred var och då riskerar jag att spricka igen. Annars blir snittet i v 39+0.....
Tyvärr är det bara jag som kan ta detta beslut. Ett mycket tunkt beslut som får mej snart att spy. Jag vill ändå höra med er hur ni skulle ha gjort eller hur ni har gjort i min situation?
Jag grät igår och var helt ifrån mej och önskade att jag inte hade blivit gravid igen. Det är så jag känner just nu för att jag är sååå jävla rädd. Efter att jag fick Douglas och väntade på att Alfred skulle födas så kom det inte upp en enda gång i mitt huvud att det skulle hända något. Nu ser jag bara ett enda stort skräcksenarium hur jag än kommer att göra. Har haft mardrömmar hela natten och ältat om snitt och förlossningar...
Känner mej som ett lite barn igen och vill inte alls ta såna här stora beslut i livet. Det hade varit mycket bättre om läkaren hade sagt att nu ska du föda vaginalt eller nu ska du snittas. Vill inte ta dessa beslut själv.!...