Igår var jag på besök på förlossningen. Det är där specialistmödravården håller till. Jag tänkte skriva ett inlägg igår och berätta för er hur det gick. Men jag hade så mycket i huvudet så jag orkade inte....Jag fick träffa världens bästa läkare! Tror inte jag träffat på någon bättre i hela mitt liv och dessutom var hon svensk så jag förstod varje ord vad hon sa!
Hon började att undersöka mej och konstaterade att min skada efter Alfred var mycket bra och hade läkt toppen.
(För er som inte vet. Så sprack jag väldigt mycket när jag födde Alfred. Jag fick en så kallad sfinkter skada av graden 4. Det innebär att jag sprack ända bak och 2 cm upp i analen plus att min ringmuskel gick av.
På min efterkontroll med läkaren så lovade dom mej ett snitt om jag skulle ha ett barn till pga av mina skador... Ska tillägga att Alfred vägde 4880 g och var 56 lång!)
Igår konstaterade hon att om jag vill så får jag föda vaginalt igen. Kan ju säga att jag nu får välja mellan pest eller kolera och vet varken ut eller in. Mina tankar de senaste dygnet har bara krätsat kring detta. Vågar jag verkligen föda vaginalt igen och riskera att få ännu större skador och kanske få skador och stomipåse resten av mitt liv? Eller om allt går bra så är jag på benen direkt efter förlossningen? Ett snitt är ju ändå en bukoperation och de rekommenderar vila i 8 veckor samt att jag ej ska bära mera än den nyföddes vikt. Och hur lätt är det här hemma och inte göra det?
Jag var ju så inställd på att bli snittad och nu vet jag varken ut eller in. Jag är verkligen livrädd för att föda vaginalt och är rädd om jag väljer det att det helt låser sig under förlossningen..... Och vilka skador blir det då på både barnet och mej?
Jag ska på bedömning/igångsättning i v 38+0. Om jag ska föda vaginalt så får jag inte gå längre pga att barnet förmodligen är ännu störren än vad Alfred var och då riskerar jag att spricka igen. Annars blir snittet i v 39+0.....
Tyvärr är det bara jag som kan ta detta beslut. Ett mycket tunkt beslut som får mej snart att spy. Jag vill ändå höra med er hur ni skulle ha gjort eller hur ni har gjort i min situation?
Jag grät igår och var helt ifrån mej och önskade att jag inte hade blivit gravid igen. Det är så jag känner just nu för att jag är sååå jävla rädd. Efter att jag fick Douglas och väntade på att Alfred skulle födas så kom det inte upp en enda gång i mitt huvud att det skulle hända något. Nu ser jag bara ett enda stort skräcksenarium hur jag än kommer att göra. Har haft mardrömmar hela natten och ältat om snitt och förlossningar...
Känner mej som ett lite barn igen och vill inte alls ta såna här stora beslut i livet. Det hade varit mycket bättre om läkaren hade sagt att nu ska du föda vaginalt eller nu ska du snittas. Vill inte ta dessa beslut själv.!...
Jag förstår att du känner dig förvirrad, och rädd. Eftersom du ber om våra tankar kring detta, så tar jag dig på orden och gör det :) Min spontana tanke är att du borde välja att ta ett snitt. För din egen skull. Varför ska du plågas mer än nödvändigt? du har ju redan fött barn den "naturliga" vägen och fixat det, så du missar ju inget om man säger så. Det där med att du måste vara försiktig och vila efter ett snitt måste väl ändå vara lättare att få hjälp med än att du riskerar att skada dig själv allvarligt.
SvaraRaderaDet här är MIN syn på det hela.
Stor KRAM till dig! :)
Hej Karro! Det är inte lätt... skickar en styrkekram!
SvaraRaderaJag har en bekant som vid sin första förlossning fick stora skador o. fick därför snitt när hon födde sitt andra barn. Den mamman har en sorg att hon inte fick "uppleva en normal förlossning" utan skador, men valde att snitta igen för att inte utsätta sig för mer risker. Efter kejsarsnittet mådde hon bättre än efter sin första förlossning då hon fick sina skador... Som jag förstår det så hade du med första barnet inga större skador i underlivet. Så då har du upplevt båda delarna. Om du frågar mig efter råd så tycker jag att du ska välja snitt.
Kram Matilda
Hej Karro!
SvaraRaderaJag blev snittad med Thea, dock katastrofsnittad och sövd. Ring gärna så kan jag berätta hur jag upplevde det att bli snittad. Även om man inte ska bära efteråt mer än bebis upplevde jag att jag återhämtade mig snabbt! Kram
Det är ju jättebra att de kommer att göra en bedömning i v 38, men jag vet av erfarenhet att de inte är särskilt positiva till igångsättning. Det är inte heller något jag rekommenderar - jag blev ju igångsatt med M och det var 10 gånger värre än själva förlossningen! Nu är det ju självklart olika från person till person, men jag tyckte att det var hemskt. Å andra sidan så kan ju förlossningen komma igång av sig självt tidigare än så och då gå jättebra, eftersom du fick Douglas för tidigt. Det är ju egentligen barnet själv som bestämmer. Jag kan känna så här i efterhand att jag kanske skulle ha väntat några dagar till med M och låtit det komma igång naturligt - jag kände mig lite "lurad" efteråt på en "vanlig" förlossning. Jag berättade ju om min kompis som hade en "Alfred-förlossning" med sitt första barn, men som ändå födde sina tvillingar vaginalt knappt två år efter och det gick hur bra som helst, och då var det ändå 2 barn. Det finns positivt och negativt med allt - det är som sagt bara du som kan bestämma. Men prata med specialistmödravården igen - de är helt underbara där!! Det är inte meningen att du ska gå runt och må dåligt. Lycka till! Kram/E
SvaraRaderaHej Karro!
SvaraRaderaNär jag läser ditt inägg så känner jag att jag hade valt ett snitt om jag hade varit i din situation. Nu vet jag inte hur stor risk det är att du får bestående skador av en vaginal förlossning, har de sagt något om det eller är det "bara" din egna rädsla?
Jag tänker att det är bättre att ha ont och undvika tunga lyft i åtta veckor än att få bestående men resten av livet.
Men jag tycker som Elin, prata med specialistmödravården igen.
Lycka till!
Kram//Sandra Syrén
Söta lilla du....svårt val men det var ju så längesen jag gick igenom det där med förlossning så hoppas nån av dina unga vänner kan hjälpa dej....Tänker på dej iaf! KRAM
SvaraRaderaom du får tänka på det några dagar kanske du känner vad som känns mest rätt. när jag hör din historia så känner jag att jag själv nog hade valt snitt för att slippa att skadas ännu mer av rädsla för att det inte skulle läka igen. du har fött vaginalt två gånger och fått uppleva det så du går ju inte miste av den upplevelsen iallafall. men du måste nog tänka och känna efter ett litet tag till. kanske det växer fram och ett beslut kommer av sig själv?
SvaraRadera