Tankar....

Tror att det är ganska många av oss som bär på något som vi inte vill ska komma upp till ytan. Något som vi kanske skäms för och känner att vi inte orkar och kan släppa fram det nu... Vi skjuter undan dessa tankar som ibland kommer allt för nära. Vill liksom inte ta upp just detta nu med mej själv, känner att jag inte är beredd att ha dessa tankar och dividera med mej själv. Men just denna helgen har en grej kommit smygandes på mej och som vägrar släppa mina tankar. Jag känner att jag öppnade mej väldigt mycket på vinjuntan och i samma andetag som jag började berätta så ångrade jag mej. Men som vanligt i mitt fall så fortsatte min mun att prata utan att jag ens hängde med... Vi pratade om min skolgång under högstadiet. Det var inga glädje år, och jag gick ur nian med slutbetyg 2,3. Jag skäms för mej själv när jag skriver hur dålig jag egentligen var. Men just då var det så mycket annat som kretsade kring i mitt huvud och jag gjorde allt annat än att plugga. För att plugga hatade jag över allt annat.... Jag har aldrig varit den där människan som har kunnat öppna en bok och bara läst in och gått och satt mej och gjort ett prov. Nej jag har börjat läsa och känt att jag inte fattat nått och slänkt iväg böckerna och helt enkelt skitit i allt. Mina föräldrar skildes när jag var 14 år då jag var mitt i en tonårs fas som heter duga... Tyckte allt var skit och helt enkelt sket jag i allt. Jag var en tuff brud på utsidan men en väldigt svag tjej på insidan... Ibland var livet så hopplös så att jag kände att jag inte ville infinna mej på denna jord... Ett tag i min skol gång var jag jag så dålig på att skriva. Jag skrev, men det blev liksom fel... Jag hoppade över bokstäver när jag skrev utan att jag märkte det. En liten form av analfabet? Jag har aldrig haft det lätt för matte matik och saken blev ju inte bättre när min lärare sa till mej i 6:e klass. Jag du Karolin, svårt fall doktorn grät... Behöver jag ens nämna att sedan hatade matte? Ungefär så var mina högstadie år... Nu är jag 30 år gammal, har 3 små barn som jag kommer och jag ska hjälpa i skolan. Idag känner jag mej mycket säkrare på allt. Men jag är ändå nervös för framtida läxläsning med mina barn.... Jag har haft en tanke att plugga i vuxen ålder till sjuksköterska. Men jag tvivlar så på mej själv, vet inte om jag kommer att kunna plugga... Genast kommer högstadie åren och flåsar mej i nacken och jag blir genas 14 år gammal och tvivlar på mej själv....
Men nu har iallafall tankar börjat nå mej, gamla tankar som jag inte har velat tänka på men som jag ändå måste ta tag i.... Så med de här tankarna börjar allt annat trassel kring tonårs livet nystas upp... Jag borde inte tänka på det just nu, med en härlig familj och ett härligt liv. Men ibland måste man kanske ta tag i sitt förflutna för att kunna gå vidare i livet....?

Vet inte egentligen varför jag skriver om detta på min blogg. Men jag kände ändå att jag ville skriva av mej och berätta lite... Jag kanske inte var den enda på vår jord som hatade skola? Som var den hemskaste tonåringen?
Tack och lov att man slipper vara tonåring hela livet och slippa känna allt vad man gjorde då. Dessutom var jag dum mot speciellt en person. Jag var inte själv om detta, utan mer eller mindre hela klassen. Idag ångrar jag mej något fruktansvärt för detta och har bett han om ursäkt för några år sedan. Tror dock inte att min ursäkt godtogs:-( Vi vuxna kan vara elaka, men jag tror att barn och ungdomar kan vara elakare...