En bitter mamma....

Varje kväll när jag kryper ner i sängen och blundar tänker jag, att imorgon ska jag vakna upp och vara en glad och bättre mamma. Jag ska inte gnälla och jag ska försöka att njuta att vi får vara tillsammans. Men så kommer då morgonen och de första vi börjar med är bråk.... Tjafs och små gnäll på både mej och barnen. Jag börjar känna mej som en bitter och sur mamma, vilket jag absolut inte vill vara. Känner liksom inte igen mej i den rollen att vara det... Och jag vet att barnen absolut inte vill ha en sådan mamma heller... Varför har det blivit så här? Jag och mina analyser. Jag är ju expert på att vända allt ut och in för att hitta ett bra svar. Jag tror att det borde vara bra för mej att komma lite hemifrån, få ett annat perspektiv på livet och inte vara den där ständiga mamman. Borde kanske börja jobba lite, kanske en dag i veckan och få känna att jag andas lite. Jag har nu varit hemma i 2½ år, vilket är helt suveränt att jag har kunnat vara det. Men för att jag ska kunna uppskatta och bli uppskattad så vore det nog bra för mej att koma ut och vara bland andra och inte bara vara den ständige mamman.... Jag älskar att vara mamma till mina tre pojkar, men det känns som om jag hamnat i något slags dåligt omen där jag är den ständige sura och bittra mamman som nästan tycker lite synd om mej själv....Det är så svårt att ta på den känslan, ännu svårare att beskriva den. Få liksom inte fram den fullt och ut.... Å andra sidan har jag en väldig ångest för att en dag börja jobba på "riktigt". Hur kommer det att funka med allt det praktiska här hemma och samtidigt ha ett jobb och tre barn? Och hur i herrans namn vi ska få ihop det med tiden och allt och alls aktiviteter...? Hur löser ni det som jobbar och har barn?
Vill bara avsluta med att jag är jätteglad att jag får och kan få vara hemma med mina barn så länge, trots att jag känner mej som en bitter morsa just idag;-)