Vi sitter i bilen, susar förbi vår vackra kyrkogård här i byn. Som alltid vinkar grabbarna in till farfar och frågorna är så klart många, ALLTID!
Douglas sitter fram med mej, de små sitter där bak och är tysta och tänker på just de frågor som de hade om döden.
Då kommer dom där "riktiga" frågorna om döden som jag inte vet hur eller vad jag ska svara på... Jag som själv är livrädd för döden, vill helst av allt bara stoppa ner mitt huvud mellan knäna och välja att blunda för hans frågor. Men nä, jag tror att det är viktigt att vi ändå pratar om döden. Man vet aldrig vad som kommer att hända och jag vill verkligen inte att mina barn ska bli lika rädd för döden som jag är...
-Mamma, hur känns det att dö? -Jag vet inte riktigt hur jag vill göra när jag dör? Om jag vill bli kremerad eller begravs som vanligt? -Döden är så mörk, måste man dö?
Jag vill bara gråta, jag hatar döden, den skrämmer skiten ur mej... Och vad svarar man på en 9-årings frågor om hur det känns att dö? Om att bli kremerad eller begravd som vanligt?
Jag väljer att svara, svara på ett ljust vis! Jag försöker säga att det bara är kroppen som kommer att begravas och att våra själar kommer fara upp till himlen och där kommer vi att träffa alla dom andra som vi har mist här i livet...
Om det gör ont? Vad svarar man? Det vet jag ju inte, för jag har ju själv inte gjort det...
Han vet att den dagen jag inte kommer att finnas med i livet längre, så vill jag bli kremerad och spridd i havet... Han undrar förstås i vilket hav och vart? Mellbystrand så klart! -Så klart får jag till svar av vår lilla kloka 9-åring!
Jag frågar honom vad han skulle vilja göra om han skulle dö? Just den frågan kan väl kanske inte vara så smart att fråga en 9-åring kommer jag på när frågan redan är frågad... -Men han svarar; -INTE kremerad, åka in i en stor eld och brännas upp, får jag till svar... Jag förstår honom, jag tänkte likadant när jag var liten.
Efter ett djupt samtal med mina kloka 9-åring försöker vi skoja bort det lite, skoja att vi inte ska behöva tänka på döden på måååånga mååånga år, för vi ska slå rekord i att bli äldst i hela världen! Jag ska bli minst 150 år och han minst 200 år!;-)
Sedan satt vi tysta tills vi var hemma och jag såg att han inte alls blev så mycket klokare av mina svar... Detta med att prata om döden, det är så viktigt, men ack så jäkla svårt...
Är det någon som har några tips på böcker, bra barnböcker om döden som beskriver den på ett bra och fint sätt?! Känner att jag inte har alla de svar till barnen som de nog skulle vilja ha! Och kanske kan till och med dessa barnböcker få min skräck till döden att lindras en liten gnutta!;-)
Ja det där är inga lätta samtal... Vi har samma åldrar på barnen (Jag har en 9 årig dotter och 6 årig son) och vi har liknande tankar här hemma... Tyvärr förlorade mina barn sin kusin (då 10 år) i cancer för 1½ år sedan, så döden har varit/är väldigt tydlig för oss... Kram kram !! /Elin.T
SvaraRaderaNär jag växte upp pratade vi om döden väldigt öppet i min familj och jag tycker inte alls att det är konstigt eller svårt att prata om döden i dag, varken med mina barn eller någon annan. Tvärtom, jag tycker det är väldigt naturligt, men fruktansvärt tråkigt när det drabbar någon såklart.
SvaraRaderaDäremot kan min man inte prata om döden, han tycker det är jättejobbigt och onaturligt. Han är uppväxt i ett hem där man aldrig pratade om det heller, så det kan vara så att man "lever som man lär".
Våra barn har ju fått vara med om både morfar, farfar, andra släktingar, vänner till oss som har dött och jag har varit väldigt öppen och pratat med dom om det så de pratar också väldigt naturligt om det.
Så några tips på böcker eller annat har jag inte, har bara babblat på själv ;-)
Stor kram och lycka till //J
Godnatt herr Muffin, är en fin barnbok som riktar sig mot mindre barn. Men jag läste den nyss för mina två, 10 o 6 år, och den funkar jättebra. r
SvaraRadera